|
|
|
|
|
”Och sen åt vi isbjörnslunch”
Och kom tillbaks in efter 0,37 sekunder och meddelade med konstigt ansiktsuttryck att det stod en björn där ute. Jag föreslog att det var ett löjligt skämt, ehuru bra skådespelarinsats. Erik vidhöll. En isbjörn hade verkligen kommit in för frukost. Bra, sa jag. Hämta kameran! Det hör till saken att kameror och vapen måste förvaras utanför tält och igloo för att inte mekanik och elektronik skall frysa samman av temperaturskillnader. Erik menade att det vore oklokt att hämta kameran. Isbjörnen stod på femton meters håll, vilket betyder ungefär tre sekunder. Jag argumenterade i ämnet. Teman, vår inuitiske vän, frågade vad vi argumenterade om. Vi förklarade. Tio sekunder senare var Teman tillbaks med mitt gevär och meddelade, medan vi slet upp geväret ur skyddsfodralet, att det här var en mycket stor hanne. Teman menade nu att jag omedelbart skulle skjuta isbjörnen. Jag förklarade att vi först måste få ordning på kameran, att vi var journalister och inte texashårdingar, att vi måste få de här bilderna, att det var dessa bilder som var avgörande för vårt reportage, att vi dessutom var frilansare och skulle ha små möjligheter att kränga vår tv-film med enbart död isbjörn, fast dödad på oklart sätt. Isbjörnen uppmärksammade vår diskussion och såg nyfiket, varken irriterat eller hungrigt, upp mot oss. Sedan började han lunka bort från sina frusna sälar – vårt hundbränsle – som han undersökt, för att ta sig en närmare titt på oss. Erik Fernström började få ordning på sina grejor, men bad mig vänta ytterligare något. Teman viskade åt mig mellan hårt sammanpressade tänder att jag måste ge fan i estetiska aspekter och omedelbart döda isbjörnen. Jag sköt in en patron i loppet. ”Den är inte så snäll som du tror, skjut den nu!” sa Teman. Han kanske också sett reklamfilmen för Coca Cola och trodde att jag trodde på den. Erik började få ordning på sina prylar. Isbjörnen måste runda en släde för att komma åt oss. Jag sköt först i bogen, på 12–15 meters håll. Det var ett skott som skulle ha dödat alla djur jag känner. Och mycket riktigt gick isbjörnen ner för räkning med ett vrål. Och tog räkning... till två. Och reste sig och såg urförbannad ut. Då sköt jag honom genom lungorna. Det dog han förvånansvärt snabbt av, kanske har det med den tunga kroppen att göra, eller skadorna från det första skottet. Eftersom våra slädförare Pakak och Luke hört det första skottet tittade de ut från sin igloo lagom för att se det andra skottet genom isbjörnens lungor. De såg träffen, nickade nöjt och drog sig genast tillbaka in i igloon för att sova några timmar till innan det blev dags för flåjobbet. De brydde sig inte om att betrakta det följande förloppet, när isbjörnen vacklade till, föll, reste sig och tog ytterligare några steg och dog. Temans händer skakade och det beror inte på att han är en räddhågsen jägare. Men förmodligen ansåg han att jag var tokig när jag väntade så länge med att skjuta bara för att vi skulle få bilden.
Några timmar senare åt vi isbjörnsfrukost. Eller lunch eller middag, eller vad det nu var. Tiden spelar inte så stor roll när våren kommit till arktis och vi ser början på midnattssolen. Vi skulle ha funnit björnens spår, vi skulle ha spårat honom en halv dag, vi skulle ha jagat ikapp honom. I slutet skulle jag ha stigit av hundsläden och dragit av mig de tjocka renskinnskläderna för att kunna röra mig och skjuta (och klarat av saken snabbt, men tanke på temperaturen). Det skulle ha blivit kanonbilder, ett reportage som få har gjort.Och så blev det så här. Isbjörnen ville ha mat och regisserade om hela tv-reportaget. Pakak, den mest erfarne jägaren, berättade skrattande att det tyvärr blir så här ungefär varannan gång, att dom hittar oss först. Men det var ju tur att den var så stor.
Jag vet vad ni vill fråga nu. Jag vet vad jag skulle ha frågat själv om jag hört den här jakthistorien, som dock, till skillnad från de flesta jakthistorier finns videofilmad. Ja, säg det. Jag tror att det är som med höjdskräck. Jag är höjdrädd på tjugo meter, men inte på 1 000 meter där höjden blivit abstraktion. Det är som vi inom oss har en autopilot som säger, ”öh, förlåt, men det börjar dra ihop sig nu och vi, förfädernas andar, tar över här”.För det är detta vi människor är, jägare sen två miljoner år tillbaka, eller hur långt vår mänskliga historia kan räknas. Dock jägare 99,999 procent av vår tid. En annan förklaring är möjligen att det är en viss skillnad att hålla en 7 mm Remington Magnum i handen och att hålla en harpun i ben och dolk i sten. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
Aftonbladets kolumnist Jan Guillou har varit på björnjakt. I inuiternas eget område, Nunavut, i nordligaste Kanada ställdes han öga mot öga med en isbjörnshanne.
