Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 14 DECEMBER 1999
 

Att skjuta isbjörn är en ren solidaritetshandling
Det finns flera problem med isbjörnsjakt. Men bara två sätt att dö. Det ena sättet att dö är helt enkelt att frysa ihjäl. I isbjörnens land på de oändliga arktiska isarna faller temperaturen ofta och snabbt ner under –40 C även på våren när solen återvänt och inuiterna gläds åt både ljuset och den behagliga temperaturen.
Text: Jan Guillou    Förresten är det där med temperaturen bara halva problemet. Det är den starka vinden, den ständiga vinden, som fördubblar köldeffekten och får en svensk besökare att inse att allt tal om andra vindar på andra platser ”genom märg och ben” är struntprat om västanfläktar. Den arktiska vinden går genom märg och ben. Om man har svenska jaktkläder.
  Men det har man inte. Våra inuitiska värdar i Igloolik tog snabbt ifrån oss det mesta av den nordiska vinterutrustningen. Våra långkalsonger med tillhörande undertröja fick dock godkänt.
  Men därefter kläddes vi i inuiternas egen utrustning i skinn av vildren, en ungefär 4 000 år gammal teknologi. Men en teknologi som fortfarande överglänser allt som tillverkas i Europa eller Nordamerika. För att beskriva den saken enkelt: en sån där bullig dunjacka för 12 000 kronor med modemärke i kragen som man ibland ser runt Stureplan i Stockholm, skulle döda den man som bar den ute på isen utanför Igloolik under första dagen.
  Problemet med kylan går alltså att lösa rätt enkelt. Om man jagar tillsammans med inuiter. Och någon annan metod finns inte.

Äter något dussin människor varje år
  
Det andra problemet är mer intrikat. Isbjörnen är världens största landlevande rovdjur, vikter uppåt eller över 700 kilo är ingen ovanlighet. Men isbjörnen skiljer sig mer från andra rovdjur i ett alldeles bestämt avseende. Den känner ingen som helst fruktan för människan. Den betraktar oss som bytesdjur.
  Vilket norska turister på Svalbard handgripligen får uppleva då och då, isbjörnarna på Svalbard äter i genomsnitt en naturturist om året. I Nordamerika äter isbjörnarna något dussin människor varje år, mestadels obeväpnade människor och mestadels icke vita människor, varför saken inte väcker så stort uppseende i våra medier.

För söta för att få jagas
  
På Svalbard är isbjörnen fridlyst, liksom i de delar av Kanada som inte bebos av inuiter. Det där är en politisk fråga. Nordamerikanska regeringar liksom den norska har den starka djurvänsopinionen att ta hänsyn till, liksom Brigitte Bardot och Greenpeace. Sådan opinion har krossat inuiternas möjligheter till kontantinkomster på jakt genom att utnämna sälen till ett alldeles för sött djur för att jaga. Ur inuitisk synvinkel vore det ungefär som om någon, ohyggligt inflytelserik och ohyggligt politisk stark makt kom till oss och förklarade att det var barbariskt att äta knäckebröd och Biff à la Lindström och allt som liknade Biff à la Lindström.
  Djurvänsopinionen har bedömt även isbjörnen som söt. Se på reklamen för Coca Cola eller en viss blå halspastill.

Fyra skjutna björnar kan bli ett nytt dagis
  
Men när inuiterna fick tillbaka sitt eget land från och med den första april i år så fick de även självbestämmande över jakten. Även inom inuiternas land är dock jakten begränsad och ett antal licenser delas årligen ut på de olika byarna, som därefter får bestämma i byrådet vad man vill göra med licenserna.
  
I den by Erik Fernström och jag kom till, Igloolik något hundratal mil norr om huvudstaden Iqaluit, hade man fått 12 isbjörnslicenser och beslutat att sälja fyra till vita män. För inuiterna själva är isbjörnen ett mycket eftertraktat jaktbyte av två grundläggande enkla skäl. Köttet betraktas som den största delikatessen (enligt våra smaklökar är det som ohängd gammal älgtjur med starkt inslag av fisk) och pälsen är det bästa skydd mot kyla som finns, till och med bättre än vildren.
  Affärsidén är alltså enkel. Vit man får komma och betala hiskelig summa pengar för att bevisa att han är tuffare än alla andra vita män, i floran av internationell jaktpress framstår onekligen jakten på isbjörn som den yttersta av utmaningar. Och det är säkert sant. Om jägaren kommer från Mexiko, Texas eller Spanien, vilket rika jägare ofta gör.
  I gengäld betalar alltså de fyra skjutna isbjörnarna i Igloolik exempelvis ett nytt dagis.
  Det är således progressivt att skjuta isbjörn i inuiternas nya fria land Nunavut. En ren solidaritetshandling mot krafter som Greenpeace och Brigitte Bardot.

Den har aldrig sett ett blåbär
  
Isbjörnen är ingalunda utrotningshotad. Men vacker. Och ytterst dödlig. Den har aldrig sett ett blåbär. Den äter 100 procent kött och betraktar människan blott och bart som en säl som går på bakfenorna.
  Inuiterna har den största respekt för isbjörnen eftersom var inuit har en mer eller mindre nära släkting som blivit uppäten. Och förr var det ett mandomsprov bland inuiter att döda sin första isbjörn, med ungefär samma logik som i västerländsk jaktannonsering.
  Men då gjorde man det med en harpun av ben och med en dolk av sten.



Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER