|
|
|
|
|
De cyklade rakt in i skottdramat
– Vi hann inte tänka, vi bara lydde, säger Astrid. De kastar runt cyklarna och trampar – för livet. – Jag med min dåliga höft, jag hade svårt att få upp farten, säger Astrid. När rånarbilen strax efteråt kör förbi dem i hög hastighet, vänder de cyklarna igen och skyndar tillbaka. Det är de som är först framme hos de skjutna polismännen men det finns ingenting de kan göra. En av polismännen ligger i diket, den andre bakom polisbilen. – Jag satt hos honom och strök honom över ansiktet. Jag tror att just det hjälpte oss efteråt, att vi åkte tillbaka och var här hos dem, säger Astrid. – De kunde ha skjutit oss hur lätt som helst, men vi utgjorde väl ingen hotbild. Hade vi fortsatt framåt hade de nog gjort det, säger Stig. ”Jag gjorde som de sa” Det blir Robert Edlund, som just kommit hem från macken, som larmar polis och ambulans. – Genom att jag lämnade över ansvaret på dem i telefon, blev det mycket lättare. Jag gjorde bara som de sa. Jag gick fram till dem och tog pulsen. Operatören talar om för honom precis vad han ska göra – efteråt har han som en ”bilderbok i huvudet”, säger han, och behöver hjälp att bearbeta det som hänt, både genom kommunens krisgrupp och ett debriefing-samtal. Under tiden ställer sig Astrid och Stig och stoppar trafiken från var sitt håll, i väntan på polis och ambulans. – Det var långa 32 minuter, säger Robert Edlund. En av dem som en stund senare ska komma körande från Kisa är Robert Karlströms mamma. Av en polis på platsen får hon beskedet att en av de döda poliserna är hennes ende son. – Det var en chock för mig – och jag är fortfarande som i ett vakuum, säger hon. – Robert skulle komma och klyva ved hos mig dagen därpå. ”Blev mest förbannad” När Erik Andersson har tankat färdigt och är bara något hundratal meter från avtagsvägen och backen upp till sitt hus, kommer rånarna i den vita Toyotan ikapp honom och prejar honom av vägen. – Jag blev mest förbannad, säger Erik. Han sitter med en kopp svart kaffe vid köksbordet i sommarhuset och berättar. Han har just gett de två katterna mat. Utanför har höstmörkret sänkts sig, som ett svart lock. För många blev Erik byns hjälte den dagen. När de stoppar honom har rånarna inte längre huvorna på sig – och Erik kan för polisen beskriva åtminstone den av rånarna som hoppar ur bilen. – Det var Arklöv, säger Erik. – Han skrek att det hade hänt en olycka och ville att jag skulle skjutsa den som var skadad till närmaste sjukstuga. Vad rånarna förmodligen inte väntar sig är att Erik ska käfta emot. Det gör han. – Jag protesterade rätt hårt och han blev rätt snopen, tror jag, säger Erik och ler lite. – Jag tyckte att de kunde köra honom själva, men de sa att de var tvungna att återvända till olycksplatsen. Och jag ändrade mig ganska fort. Under diskussionen vid vägkanten inser Erik rätt snart att någon olycka är det inte frågan om. Han ser den sönderskjutna bakrutan och han ser att Andreas Axelsson, som ligger i baksätet, är skjuten. – De var alldeles nedblodade allihop, de såg ut som slaktare. Erik drar sin egen slutsats – han tror att det är fråga om en knarkuppgörelse och inser att det bästa han kan göra är att så fort som möjligt få in den skadade personen i bilen och försvinna. Med den blödande och svårt skadade Axelsson liggande i baksätet kör Erik de två och en halv milen till vårdcentralen i Boxholm. När han åker i väg ser han rånarna åka åt andra hållet – tillbaka mot Malexander. Under färden försöker Erik få kontakt med den skadade mannen i baksätet. Han får aldrig något svar. Men nästan framme i Boxholm, just när han har berättat att de närmar sig vårdcentralen, ser Erik i ögonvrån att mannen har en pistol i handen. Slog pistolen ur handen – Jag höll ju ett öga på vägen och ett där bak hela tiden, säger Erik. Med högerarmen lyckas han få upp Axelssons arm och slå pistolen ur handen på honom. Pistolen flyger ut genom den nedvevade bakrutan. – Han hotade mig aldrig, säger Erik. Kanske fick han tanken att han skulle kasta ut vapnet innan vi kom fram. Utanför vårdcentralen i Boxholm får Erik en stund senare veta vad som har hänt. Under kvällen och natten hörs han sedan av polisen. Inte förrän halv tre på morgonen kommer han hem med sin kvällstidning. I dag säger han – och det går inte att tvivla på hans ord: – Hade jag vetat vad de hade gjort hade jag aldrig skjutsat honom. Nej, ärligt talat, det hade jag inte, säger Erik. – Att de rånar en bank, det skiter jag väl i, men att de skjuter folk, det är inte riktigt som det ska. – Jag har ju sett den ena av poliserna växa upp. Kommunens krisgrupp upprättade dagen efter ett kriscentrum i dagiset i samma byggnad som skolan och alla som kände att de behövde eller ville prata om det som hänt erbjöds hjälp. – Jag blir inte hjälpt av att prata, jag är sån lagd att jag helst inte vill bli påmind om det. Jag försöker att inte tänka på det så mycket, säger Erik. Polismannen Lars Gustafsson har handlat på vägen hem och befinner sig hemma i bostaden när han vid 17-tiden hör på Radio Östergötland att det har varit skottlossning i Malexander. – Jag förstod direkt att det var Olle och Robert, säger han. – Vi tänkte likadant – och jag förstod att de hade tagit den vägen, eftersom det var en tänkbar flyktväg. Klockan sju samma morgon träffade han Olle Borén och Robert Karlström, när han löste av dem efter nattskiftet. Det blev sista gången han såg sina vänner i livet. – Allt rusade runt i huvudet, säger Lars Gustafsson. Han larmade närpolischefen, Kenneth Nilsson, som också hunnit hem. Sorgen får ny styrka – Det blev en chock. Det är sånt som man hoppas att man aldrig behöver uppleva igen. Det dygnet glömmer jag aldrig, säger Kenneth Nilsson. Tillsammans med polispastorn Lars Magnusson åker han och Lars Gustafsson hem till några av de anhöriga, i andra delar av landet får andra poliskollegor hjälpa till. – Jag kan inte tänka mig något värre i det här yrket, säger Lars Gustafsson. – Det är en klyscha, men det går inte att beskriva det man upplevde och kände då. Jag fattade det inte då – och jag har knappt fattat det i dag. I ett inglasat skåp i entrén till polishuset i Mjölby står bilderna på Olle Borén och Robert Karlström. Rosorna byts varje vecka. Även Lars Gustafsson blir påmind varje dag och nu, när rättegången närmar sig, får sorgen och saknaden och smärtan ny intensitet. Han förlorade inte bara två kollegor utan även två nära vänner. – Vi tränade ihop och gick på bio ihop och vi pratade mycket. Jag saknar dem oerhört mycket. Ju längre sommaren och hösten har gått, desto mer inser jag hur mycket jag saknar dem. – Jag kan fortfarande vakna mitt i natten och det första jag tänker på är Olle och Robert. En vecka efter mordet höll polispastor Lars Magnusson en minnesstund vid mordplatsen, för alla kollegor som kunde vara med.
– Det kan låta som något man alltid säger, men det är ingen floskel. Olle och Robert var två verkligt duktiga poliser och vi är stolta över dem. De gjorde vad de kunde – och deras handlande bidrog till att rånarna kunde gripas. Visst har morden satt sina spår. Det som alla någonstans visste kunde men inte tror ska hända, hände. Rädslan har lett till en ökad vaksamhet och som Lars Gustafsson säger: – En del av glädjen med jobbet har försvunnit. Men jag tycker att det är viktigt att alla jobbar vidare i samma anda som Olle och Robert, jag vet att de hade velat det. Varje gång han kör förbi mordplatsen stannar han – liksom så många andra. I Malexander går livet också vidare. De första dagarna efter mordet, medan rånarjakten ännu pågick, var barnen hemma från skolan. Helikoptrarna snurrade över byn och längs vägen och i skogen fanns kamouflagemålade poliser. Första dagen i skolan fick barnen rita teckningar och prata igenom det som hänt. – En del uttryckte att de var rädda, en del ville inte erkänna det, men jag tror alla var det, säger Eivor Hermansson. Senare den dagen plockade barnen blommor som de la på mordplatsen. – Vi hade en tyst minut. Det var en väldigt tryckt stämning. Mordplatsen skändad Efter den långa, fina sommaren har det som hände sjunkit undan, men Eivor Hermansson är uppmärksam på barnens signaler. – Några har tagit upp det och vill att vi ska gå med blommor igen. Och skulle vi märka att någon mår dåligt tar vi tag i det, säger hon. Men i Malexander – namnet kommer från ordet Malgesanda, sandstranden vid sjön Malgen – blir livet aldrig detsamma igen. Att mordplatsen för en tid sedan skändades, att någon sett okända besökare där på nätterna, har också spritt förstämning och rädsla i byn. – Min dotter brukade säga att om det blev krig eller annat elände kunde man alltid åka till Malexander, här var det tryggt. – Det är det inte längre, säger Eivor Hermansson. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
SATT HOS DE SKJUTNA POLISERNA 
PÅMINNS VARJE DAG 
DE MÖRDADE 
Jag satt hos honom och strök honom över ansiktet.