Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 24 OKTOBER 1999
 

NAZISTVÅLDET
Fem månader efter polismorden
Livet i Malexander blir aldrig detsamma
Kerstin Nilsson
Kerstin Nilsson
Text: Ulf Höjer
Den 28 maj sköts polismännen Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander.
I morgon väcks åtal mot de tre misstänkta polismördarna, Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Pengarna som de kom över skulle användas till nazistisk verksamhet.
Sedan dess har landet skakats av flera nazistiska våldsbrott. Mordet på syndikalisten Björn Söderberg i Stockholm den 12 oktober och bombattentatet mot syndikalisternas högkvarter i Gävle natten till i går var de senaste i raden.
Våldet och brottsligheten har tagit en form vi aldrig tidigare har sett i vårt land. Och det sprider rädsla.
För människorna i Malexander förändrades livet den där vackra försommardagen, när våldet kom till byn – i en vit Toyota.

”NU LÅSER VI DÖRRARNA” Damaris Wiman, 85, bor närmast mordplatsen. Hon stod i köket den dagen och hörde aldrig skotten. ”Man kan ju inte fatta att något sådant kan hända här, i vår vackra krök. Det känns väldigt sorgligt. Många av oss som bor här har ju aldrig låst våra dörrar – nu gör vi det”, säger Damaris.
MORDPLATSEN De två poliserna sköts till döds på den kanske vackraste platsen i Malexander. Bland buketterna i sluttningen brinner fortfarande ett ljus.
28 maj: Strax före klockan tre rånas Östgöta Enskilda bank i Kisa av tre maskerade män, beväpnade med k-pistar. Polismännen Olle Borén och Robert Karlström skjuts ihjäl strax utanför Malexander. En av de misstänkta rånarna och polismördarna, Andreas Axelsson , skottskadas och grips samma dag på vårdcentralen i Boxholm.
31 maj: Jackie Arklöv grips och skottskadas nära Andreas Axelssons lägenhet i Tyresö utanför Stockholm.
5 juni: Två svenska poliser identifierar den i sin frånvaro häktade Tony Olsson i Costa Rica. Han grips och utlämnas till Sverige.
I morgon väcks åtal mot de tre misstänkta polismördarna. I utredningen ingår även andra rån och flera andra personer, misstänkta för brott. En av dem är Tony Olssons flickvän och skådespelaren Mats Nilsson . Rättegången startar 1 november .
”Här finns ingen trygghet längre”
MALEXANDER. Damaris Wiman, 85, ser ut över sjön Sommens spegelblanka vatten.
  Där vägen kröker, bara ett stenkast härifrån, brinner fortfarande ljusen.
  Bland höstlöven i vägkanten blommar ännu kärleksörten.
  För de anhöriga, för kollegorna och för människorna i Malexander blir livet aldrig detsamma igen.
  Varje dag blir de påminda.
   – De tog vår trygghet. Det går aldrig att ta bort, säger Eivor Hermansson, lärare i byskolan.
  Snart fem månader har gått sedan skotten den där eftermiddagen. Just här i vägkröken, där den slingrande vägen smalnar av, strax efter den lilla bron och familjen Wimans vackra sommarhus, precis i utkanten av Malexander, kanske just på den allra vackraste platsen i byn, mördades polismännen Olle Borén, 42, och Robert Karlström, 30.
  Eller ”avrättades” som många ser det.
  Nu har löven gulnat. Liksom det vita, stela kransbandet, med texten ”Arbetskamraterna tänker med stolthet på er”.
  Texten på de små korten på marken har nästan suddats ut av regnet.
  Men bland buketterna i sluttningen brinner ett ljus. En bil stannar. Ännu ett ljus tänds och tre röda rosor läggs till de andra.

Glassplitter och blod
  
På vägbanan visar de röda markeringarna var polisbilen stod den där dagen när asfalten täcktes av glassplitter och blod.
  Det var den dagen Malexander, den lilla byn med det osvenskt klingande namnet, blev en plats på kartan, för evigt förknippat med det råa, brutala våldet.
  Det var den dagen fyra barn förlorade sina pappor, den dagen då de två polismännens familjer lite senare på kvällen skulle få det grymma och oåterkalleliga beskedet, det var den dagen hela Sverige vändes upp och ned och en av de största polisjakterna i landet någonsin tog sin början.

Hon hörde inte skotten
  
Det var den dagen tryggheten försvann från Malexander.
  Kanske är det också så att kontrasten mellan denna vackra plats och det som hände gör grymheten och brutaliteten så mycket större, så mycket tydligare.
– Hos barnen kommer det här alltid att finnas kvar. Vi kommer aldrig att känna som vi gjorde innan, att här är man lite vid sidan om, här är man trygg, säger Eivor Hermansson, lärare i byn sedan 29 år.
– Det är inte så längre. Det gör mig arg. Inte ens här. Det visste man väl, egentligen, men...
  
Damaris Wiman har tillbringat alla sina somrar i det vackra trähuset vid strandkanten. Numera bor hon här permanent.
  – Det skär i hjärtat att tänka på det, säger hon.
  – Man kan ju inte fatta att något sådant kan hända här, i vår vackra krök. Det känns väldigt sorgligt. Många av oss som bor här har ju aldrig låst våra dörrar – nu gör vi det.
  Damaris Wiman stod i köket den där strålande försommareftermiddagen. Kanske var det därför hon aldrig ens hörde skotten, trots att hennes hus ligger närmast.
  Många andra gjorde det, även om de inte förrän efteråt förstod vad det var de hörde.
  Några skulle också, av en slump, bli direkt indragna i det som hände här, på eftermiddagen den 28 maj.
  När Astrid och Stig Nordell rullar nedför backen från sommarstugan i Svärdsvik på sina cyklar, på väg mot Malexander, är klockan mellan tre och halv fyra på eftermiddagen.
  – Vi brukar alltid cykla vår runda på morgonen, men just den här dagen blev det inte så, säger
Astrid Nordell, 68.
  En stund tidigare har Olle Borén och Robert Karlström gått på kvällsskiftet. Nästan omedelbart får de larmet om att Östgötabanken i Kisa är rånad. Nu är de på väg i polisbilen mot Malexander. De inser direkt att det är en tänkbar flyktväg.
  En bit före Malexander kör polisbilen om Erik Andersson, 65. Han är på väg till macken i Malexander i sin svarta Jetta för att tanka och köpa kvällstidningen. Han ska som vanligt ut och fiska på lördag morgon.
– De satte på blåljusen när de körde om mig i en jäkla fart. Det är klart jag undrade vad de gjorde här, det är inte så vanligt, speciellt inte att de har brått, säger Erik.
  
Astrid och Stig Nordell har hunnit in i Malexander när de möter polisbilen, i full fart på väg genom samhället.
  – Nu är det utryckning på gång sa vi, säger Stig Nordell, 70.

De satte på blåljusen när de körde om mig i en jäkla fart.
  Han och Astrid trampar vidare den sista biten åt andra hållet, till Korpens kontrollstation, för att stämpla sina motionskort.

Polischefen avtackad
  
Då är det ännu tyst och lugnt i byn. Eftersom det är fredag är skolan redan slut för dagen. Eivor Hermansson, som är klassföreståndare för de 17 barnen i klass 1–6, har gått hem.
  – Jag var ute och klippte gräset, säger Eivor.
  Nästa dag ska mellanstadiebarnen på campingutflykt – en utflykt som aldrig kommer att bli av.
  I polishuset i Motala har det varit avtackning av polismästare Leif Ternström med kaffe och tårta under eftermiddagen. Närpolischefen i Mjölby, Kenneth Nilsson, polispastor Lars Magnusson och Olle Boréns och Robert Karlströms nära vän och kollega, Lars Gustafsson, har gett sig av hemåt.
– Vi hörde om rånet medan vi var där och precis innan vi skulle gå hem fick vi information om att det hade varit skottlossning i Kisa, men att polisen där hade klarat sig. Då drog man ju en lättnadens suck, säger Kenneth Nilsson.
  
Då vet han inte att han om
några timmar, tillsammans med Lars Magnusson och Lars Gustafsson, ska organisera det tunga arbetet med att informera Olle Boréns och Robert Karlströms anhöriga.
  Under tiden har Astrid och Stig stämplat sina motionskort och vänt cyklarna för att cykla hemåt.
  Någonstans efter Malexander möter polisbilen rånarbilen, på väg från Kisa. Poliserna kollar upp registreringsnumret och vänder tillbaka mot Malexander, efter rånarna.
  När den första skottsalvan hörs är Stig och Astrid på väg ut ur samhället igen.
  Marianne Norrby sitter utanför huset och läser när Astrid och Stig cyklar förbi:
  – Det var lugnt, både i byn och i luften. Det var väl därför det hördes så väl, säger hon.
  – Jag trodde att det var sprängskott.
  Erik Andersson tankar bilen borta på macken medan Robert Edlund, som driver bensinmacken och ett turistföretag med sin hustru, lastar in mjölk i butiken.
  De hör aldrig skotten dit bort.
  Senare kan polisen, med hjälp av Eriks bensinkvitto, fastställa att klockan är 16.10.
  Innan Astrid och Stig kommer runt kröken hör de två skottsalvor till. Ögonblicket senare stirrar de in i en pistolmynning.
  Sju–åtta meter framför dem och den unge cyklist som just trampat förbi står rånarbilen. Bakom den polisbilen, med dörrarna öppna och framrutan sönderskjuten.
  Stig och Astrid hinner uppfatta något blått i diket.

”Kunde skjutit oss”

  Mannen som sticker ut huvudet genom framdörren har en rånarhuva för ansiktet.
  – Stick för helvete! skriker han och skjuter ett varningsskott.

Fortsättning på nästa sida


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER