Tyck till om Liza Marklunds kolumn. Wennman möter Liza Marklund: "Jag har varit mordhotad i tio år”.

Så har vi fått en ny huckle-debatt i medierna. Ett muslimskt butiksbiträde i Halmstad har fått sparken för att hon inte ville ta av sig slöjan på jobbet. Arbetsledningen ansåg inte att svart huckle ingick i uniformen. Sveriges muslimska råd uppmanar till bojkott av hela affärskedjan.

  Det är inte första gången det här händer. I fjol fick en hotellstäderska gå med samma motivering, med samma debatt som följd. Frågan i media har varit om de här kvinnorna är förtryckta och/eller diskriminerade.
  Svaret är givet: Det är klart att de är. Inte för att de är muslimer eller för att de fått sluta på jobbet, utan för att de är kvinnor. (Vad huckle på jobbet anbelangar så har jag varit för utsatt den muslimska kvinnans motsats: Inte nog med att jag tvingades ha huckle när jag arbetade, jag var tvungen att klä mig i vit rock och ha särskilda skor också. Jag var kallskänka, nämligen.)

Alla kvinnor är fortfarande andra klassens varelser jämfört med män. Vi tjänar mindre, har mindre makt och anses genrellt vara ett avsteg från normen, det vill säga det manliga.

  Det som gör mig så förvånad är att vissa kvinnor fortfarande inte insett detta. I huckle-debatter dyker alltid samma ogenomtänkta argument upp, särskilt från oss kvinnor själva. Man fastnar i någon sorts tragglande om huruvida islam är kvinnofientligt eller inte.

Ändå materialiserar sig, i varenda huckle-debatt, muslimska kvinnor som hävdar just detta. Här i Aftonbladet intervjuades för någon vecka sedan tre svenska tjejer som konverterat till islam. De hävdade att de var helt jämställda sin män. De poängterade också att att deras sjalar var helt och hållet frivilliga.
  Jamen herregud, det får vi väl verkligen hoppas! Det vore väl för sorgligt om unga svenska kvinnor, under tvång, konverterade till islam och blev pinade till att bära missklädsamma halsdukar på skallen.

Men man kan inte jämföra de tre svenska, självvalda muslimska tjejerna med de kvinnor som föds in i en fundamentalistisk tradition. Ingenstans i världen förtrycks kvinnor lika förjävligt som under Allahs täckmantel.

Visst, det är sant, men det finns grader i helvetet. Jag lider hellre under ett visst modeideal än under talibanerna, om man säger så.
  Alla muslimska länder är naturligtvis inte fundamentalistiska. Ändå märks kvinnoförtrycket tydligt: ta ett sådant tämligen västorienterat land som Jordanien. Den 8 februari begravdes kung Hussein i Amman. Många av världens ledare var på plats, fyra amerikanska presidenter, Boris Jeltsin, massor av europeiska kungligheter, och kanske märkligast: både syriska, israeliska och palestinska ledare.
  Visserligen domineras alltid TV-rutan av män, men den här dagen var det nästan fånigt. Tiotusentals gubbar ingick i olika processioner längs Ammans gator, kvinnorna fick helt enkelt inte vara med. Inga kvinnor var välkomna vid defilieringen förbi kungens kista. USA:s utrikesminister Madeleine Albright valde att inte åka på begravningen, eftersom hon ändå inte var önskvärd. Drottning Noor, kungens hustru, fick inte vara med på sin egen makes begravning. Inte döttrarna heller. De tvingades stanna i palatset hela dagen.

  Det här är inte ens kontroversiellt. Så här är det i Jordanien bara, punkt slut. Man förklär diskriminering och förtryck under de tjusiga etiketterna "kultur" och "tradition" och ingen ifrågasätter det.