  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Här tickar ett
nytt Tjernobyl
MURMANSK/NIKEL. 40 år sydde Maria stiliga ubåtsuniformer. Men Sovjetunionen sprack, atomubåtarna började rosta och Kursk sjönk. Hela hennes värld har rasat och nu gråter hon: – De var som mina söner... Hon går sakta ut ur Sankt Nikolaj-kyrkan i Murmansk, där en förbön hålls för Kursks besättning. Maria berättar att hon med sina egna händer sydde uniformen till Gennadij Ljatjin, kommendören på Kursk. – Han var en guldmänniska, säger den gamla kvinnan, skakar på huvudet och går sin väg. Murmanskregionen var spjutspetsen i sovjetimperiets försvar, det enda området med landgräns mot ett Natoland. När det kalla kriget tog slut ströp det nya landet Ryssland pengarullningen till militären i området. En officerare som bor i nordflottans stängda huvudstad Severomorsk strax norr om Murmansk säger: – Våra ankrade skepp har inte underhållits på flera år. Det finns inga reservdelar. Allt som innehåller dyra metaller stjäls och säljs. Kärnbränslestavar försvinner – spårlöst Kaos råder i nordflottan. Det blir allt vanligare att kärnbränslestavar försvinner spårlöst. Förbönen för Kursks besättning hålls i en stämning av tilltagande misstro mot militären och centralregeringen. – Olyckan för vårt land är att vi under 70 år levt utan Gud. Nu måste vi ha något nytt att tro på, säger nästa kvinna som kommer ut ur kyrkan, 42-åriga Nina Storozjeva. Så är det kanske. Redan första dagen i Ryssland hamnar vi i en stad som bara kan ha byggts av gudsförnekare. Vi passerar gränsen vid nordnorska Kirkenes och fortsätter genom det grönskande fjälllandskapet, förbi små bäckar, låga björkar och lingontuvor. Men snart tornar tre svavelspyende skorstenar upp sig och plötsligt är allt som förbytt, långt bort över vidderna syns bara grus och stenar. Hela naturen dör inför våra ögon. Detta är Nikel. En gigantisk nickelfabrik och sovjetiska höghus från 60-talet. I midnattssolens land, långt, långt norr om polcirkeln. – Här var det mycket grönt förut, det har mamma berättat. Men då fanns inte jag, säger läraren Jekaterina Gvozdeva, 26. I den splitter nya västerländska barnvagnen sitter sonen Maksim, åtta månader, och tittar nyfiket på oss. 
Är du inte rädd för barnets skull att bo här?– Nej...men, jovisst, men vart ska vi ta vägen någonstans? Vi försöker i alla fall komma härifrån varje sommar. Då är det väldigt mycket svavelutsläpp.
Hur ser Nikels framtid ut?– Så länge fabriken finns, så finns det en framtid här i byn. Utan den finns inga jobb.
Är det inte dags att plocka ner statyn av Lenin här på torget?– Äh, han får stå kvar, han stör väl ingen där. Det är det enda vi har på torget, säger Jekaterina och skrattar. Trots allt – här lever genomsnittsmannen inte mer än 48 år – är det ganska trevligt inne i staden. Husen skymmer månlandskapet uppe på fjället. Invånarna har målat flera höghus i starka färger, ett av dem är knallgult och blått som svenska flaggan. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
HAMNEN I MURMANSK
Längs Kolahalvön ligger 135 atomreaktorer i rostande ubåtar. Ytterligare drygt 150 reaktorer finns i aktiva ubåtar, kärnkraftverk och isbrytare.
