  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Tillvaron rasade kring Alexandra Pascalidou. Caroline Giertz möter Alexandra Pascalidou
 Hon stormar in, ganska försenad. Ursäkter, stress och en svart, stor jacka svävar som ett moln omkring henne. Hon har glömt sin plånbok på jobbet, taxichauffören väntar på pengar, men när vi går ut för att betala honom (med mina pengar) är han borta och vi forsar runt på Biblioteksgatan i en fruktlös jakt.Det är sällan lugnt omkring Alexandra Pascalidou. – Jag hajar inte. Vart har han tagit vägen, suckar hon frustrerat när vi till sist ger oss. Hon motvilligt, för hon avskyr att ge upp. – Ja. Och inte bara det. Jag måste helst vinna. Vad det än gäller. Varför är det så viktigt att vinna?– Ingen vill väl vara en förlorare? Det är bara när man vinner det är en lek. När man förlorar är det ett helvete. Jaså? Jag bryr mig inte alltid. Jag kan till och med välja att förlora ibland, bara för att låta någon annan vinna.– Det är stort att säga så, men jag är född förlorare. Vi förortsungar har kallats den förlorade generationen, vi är förlorare allihop. Föds man utan förutsättningar av en fattig familj på flykt är man direkt placerad i förlorarfacket. De mest framgångsrika jag kände, i mitt kvarter, var kypare eller dörrvakter i city. Och det enda man har som loser, en som aldrig fick respekt, aldrig fick en cykel och måste ha på sig fula Obs-jeans, det är sin stolthet och sin heder. Det är en förortsmoral som sitter i ryggraden. Man håller sitt ord och man försöker vinna så mycket man kan för att få den respekt man alltid eftersträvat. Är inte den riktiga stoltheten att inte bry sig om ifall man vinner eller förlorar?– Jo. Men den förutsätter att du haft en harmonisk uppväxt och har en trygghet och kärlek till dig själv och att du accepteras av omgivningen. – Jag har alltid känt mig utanför och varit ifrågasatt med föräldrar som ibland varit totalt missanpassade i det här landet. Och för en skör människa som är trasig inombords, för det blir man om man växer upp under så hårda förhållanden, för en sådan människa blir det svårt att vara så stor att man kan förlora. Men vilket lass du drar!– Du, varför tror du att jag tränar så mycket? Och thaiboxningen är alldeles utmärkt för man lär sig sparka uppåt. Jag måste alltid bevisa att jag duger. Och när blir du klar med det? – Ja du. När man är helt utmattad inser man att det är helt meningslöst. Det kommer alltid att finnas de som tvivlar på min kompetens och mitt värde så nu handlar det om att fokusera på dem som är nära. Jag har aldrig lagt ner så mycket tid på min familj förr. Jag är hemma i Rinkeby varje helg. För att vila, träffa min familj och mina gamla vänner. Och jag känner folkets kärlek där. Älskar du dig själv?– Jo, jag har lärt mig göra det. Men det har varit infekterat. Jag har vuxit upp i en familj där det inte var så accepterat att älska sig själv. Kärleken till andra, till medmänniskan går före. Vi har en lite uppoffrande inställning till saker och ting. Men jag har insett att det finns en sund kärlek och respekt till sig själv. Det har jag nu. För jag har kämpat för det jag tror på. Älskar du Sverige?– Jag var högtidstalare på Götaplatsen i Göteborg nu på nationaldagen. Det var första gången jag hade på mig nationaldräkt. Det kändes som en invigning, äntligen kände jag mig som svensk! Det var det ultimata beviset på att jag faktiskt är välkommen här. Att jag får vara svensk. – Jag känner en enorm kärlek till det här landet, men det går inte att älska någon man inte känner. Det var faktiskt inte förrän jag började jobba på tv som jag lärde känna mitt eget land. Fick åka till Stockholms skärgård, smaka hjortron, äta kroppkakor. – Jag visste inte ens hur man firar midsommar! Jag skulle sommarprata i radion och då slog jag upp midsommar i en bok, vad det är, hur man firar. Sedan berättade jag om det. Du anar inte hur många människor som tackat mig! Människor som inte känner svenskar, som inte har svenska grannar, vänner. Som inte vet. – Det är mycket jag fortfarande inte vet. Min syster tog studenten nyligen, och på studentskivorna sjöng de svenska studentsånger. ”Varför sjunger man så mycket om sprit?” frågade hon mig. Jag kunde inte svara. Folk säger att det är så skönt att fjällvandra, men ursäkta mig, jag vet inte hur man gör när man fjällvandrar.  Fortsättning på intervjun: Så vaknar jag, läser något och blir skitförbannad igenepost: kvinna@aftonbladet.se telefon: 08-7252330 fax: 08-56252805 |
