Fortsättning på intervjun:


Hon drivs av vrede, skriver, debatterar, gör tv. Alexandra Pascalidou jobbar i 180 med Luther på axeln, men det finns tid för annat. ”Jag kan åka till Grekland och bara dansa och festa utan att tänka på morgondagen.”

Går det att skaffa sig nya rötter?
   – Min farmor begravdes nyss, utanför Rinkeby. Det känns som om nu har jag fått rötter här, nu har jag fått en historia. Någon jag älskar ligger begravd här.
  – Jag har växt upp som en kruka som de har vattnat med att du ska återvända hem till Grekland någon dag. Men det där är ju inte alls sant, jag är här för att stanna. Nu känns det slutgiltigt, när farmor ligger här.
  Nicholas, en av ägarna till restaurangen där vi sitter, kommer ner och hälsar.
  – Du, du är ungrare, va? frågar Alexandra genast, med hans hand i sin. Han nekar avvaktande.
  – Jugoslav, då?
  – Nja. Min pappa är italienare, jag växte upp där, men mamma är ungrare och jag föddes i Dubrovnik (Kroatien), svarar han förvånat.
  – Jag visste det! Jag är bäst. Vi har en tävling, en kompis från Alby och jag, om vem som kan härleda brytningar bäst. Och jag fixade det igen! Yes!
Var får du all energi ifrån?
   – Motstånd är mitt bränsle. Jag sover tre, fyra timmar per natt. Sedan läser jag tidningarna och blir jättearg. På alla orättvisor, maktmissbruk, diskriminering, våld och förtryck. Varje kväll tänker jag – i morgon ska jag inte bli arg. I morgon bitti ska jag inte engagera mig. Så vaknar jag, läser något och blir skitförbannad igen. ”Det här är inte sant, jag måste göra något.”
Så du är ständigt skitförbannad?
   – Nej, jag är lycklig och mest kär just nu, men det vill jag inte tala mer om. Visst, jag har en enorm vrede inom mig också, ett mörkt litet monster som lever där inne – argt och ledset som fan – men samtidigt är jag en hedonist, en extrem njutningsmänniska. Jag kan åka till Grekland och bara dansa och festa och slappa utan att tänka på morgondagen. Så kommer jag till Sverige och blir en luthersk arbetsmyra.
  Och hon har varit nära att bli utbränd. Eller mosad snarare. Mordhotad av nazister, så hon fick fly landet. En plågsam rättegång efter det. Sparkad från jobbet som programledare på Mosaik. Bland annat.
  – Allt kom samtidigt. 1998 var mardrömsåret. Det kändes som om det var riggat. Prövning på prövning, ända tills jag knockades. Under rättegången tröstade jag mig själv med att tänka: Gud vad skönt att jag har ett jobb att gå till varje dag. Så togs det ifrån mig. Då tänkte jag: Jag har ju alla mina förläsningar. Visst. Jag ställde mig på en scen, jag glömmer det aldrig, inför alla museichefer i hela Sverige. Jag började störttjura och var tvungen att gå av. Så var det med det. Men jag hade ju i alla fall en relation... Så rycktes den bort. Jag hade i alla fall ett hem. Visst, där jag knappt vågade gå in i porten för jag trodde att jag skulle bli mördad. Så var det flera dödsfall, bland kompisar och inom familjen. Till slut fanns det ingenting kvar. Jag låg där, kraschad som en liten blöt fläck på marken. Men då kände jag i alla fall tacksamhet för min hårda torftiga uppväxt för jag är van vid att inte ha något att falla tillbaka på och ingen att hålla i handen.
När du låg där på botten, hur tänkte du?
   – Jag tänkte att jag måste bli hel igen. Samla ihop mig själv och jag visste att jag aldrig någonsin mer skulle kunna bli samma människa som förut. I stället blev jag den kvinna jag alltid velat vara.
Vilken väg tog du för att bli hel?
   – Promenera är så himla bra, det löser upp alla knutar. Att gråta är också en helande kraft, jag har aldrig gråtit så mycket, jag trodde jag skulle torka ut. Och jag höll fast vid gamla vänner, som fanns där hela tiden. För många försvann. Det är ensamt på botten.
Ville du hämnas?
   – Det fanns folk som bad om nazisternas adresser. “Vi märker dem.” Förtroendet för rättsväsendet hade brustit och de skulle hämnats om jag lät dem, men jag ville inte. Jag tror att den bästa hämnden är att skina och gnistra så mycket att jag bländar de här fienderna. Att vara nazisternas fiende nummer ett är som ett pris, en hedersutmärkelse.
Att leva under dödshot som du gjort – och i viss mån fortfarande gör – hur klarar man det?
   – Det går inte att hantera. Det är en helt absurd situation. Jag får långa kärleksbrev och sedan finns det de som vill mörda mig. Nu har de skrivit en vit makt-låt som handlar om att jag ska dö. Då känner jag mig väldigt ensam.
  – Vet du, det finns människor i min omgivning som tycker det är obehagligt att bara umgås med mig. Någon kallade mig till och med för hotbilden.
  – Fan, det är inte roligt, jag blir ledsen. Och mamma måste jag ringa tre gånger om dan. “Hej, jag lever, hej då.”
Är du rädd för döden?
   – Visst. Men om jag skulle dö i morgon skulle jag vara en lycklig människa för jag har gjort så mycket jag har kunnat. Och jag har njutit och haft det väldigt bra.