Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
LÖRDAG 10 JUNI 2000
 
  

16 epigram

Dra ni åt helvete allihop!

VASILIS PAPAGEORGIOU och MAGNUS WILLIAM-OLSSON tolkar grekiska epigram – och finner sig själva

I den antika grekiska litteraturen möter man inte sällan föreställningen om att dikten härstammar från det gudomliga. Såväl Illiaden som Odysséen börjar exempelvis med ett anrop till muserna om att använda skalden som medium. Men vid sidan om diktens mystiska, kultiska och metafysiska historia, löper en annan och lika kraftfull – den som handlar om brukbarhet. Dikten som verktyg för ett eller annat; sångleken, kärleksförklaringen, fest- och bröllopsdikten, kort sagt den sorts dikt som människor gjort bruk av då de egentligen varit upptagna av annat.
  I denna tradition kan man, åtminstone delvis, placera – epigrammet. Det grekiska ordet betyder ursprungligen inskrift, det som är skrivet på något, på en hård yta, en sten. Och när genrens föds på sjuhundratalet före Kristus handlar det också om inskrifter på gravstenar, på statyer eller på offergåvor. Det är alltså från början dikter med en funktion. De berättar om den döde, eller om givaren. På ursprunget faller också formen, som av praktiska skäl måste bli relativt kort och som just därför ger utrymme för en betydande metrisk och formell komplikation. Inskriftens allt överskuggande syfte är ju att bestå. Och av en kort text som gör anspråk på att bestå krävs en hög komplexitet för att den inte skall bli banal och ointressant med tiden.

I början var epigramförfattarna anonyma. Den som talar i epigrammen är vanligen inte författaren utan den döde eller givaren. Som vore inskriften en sorts pratbubbla över en förlust, en frånvaro och på samma gång ett vittnesbörd om skriftens triumf över ögonblicket och döden. Många nutida författare och tänkare har också påpekat och problematiserat det faktum att epigrammet, och epitafiet (gravskriften), hör samman med skriftens begynnande kolonisation av den grekiska kulturen och tanken. Minnet var inte längre lika beroende av traditionen, när det kunde fästas i skrift. Tillägnelsen (skriftläsandet) blev en viktigare minnesakt än utsägandet (berättandet), vilket vissa menar kom att få en avgörande mentalitets- och kulturhistorisk betydelse.
  Ganska snart blev epigrammet dock en poetisk genre bland andra. En genre som var livaktig ända in på 500-talet efter Kristus. Från Klassisk tid, över Hellenistiskt, Romersk och Bysantinsk tid rinner en rad av varierande epigram, som alla behållit den korta formen och oftast även den elegiska versen, det s.k. elegiska distichonet som i sin grundform består av en hexameter följd av en pentameter.
  Denna märkvärdigt homogena tradition har genom tiderna samlats i flera antologier. Den första anses vara gjord av den betydande epigrammisten Melagros (ca 140-170 f.Kr.) Men de två viktigaste, och de som vi främst hämtar vår kunskap om genren från är Maximos Planudes (ca.1260-1310) stora antologi och framförallt den Pallatinska antologin som upptäcktes kring 1590, men som bör ha tillkommit någon gång i början av 900-talet. De två sistnämnda antologierna rymmer sammantagna (de återger i stor utsträckning samma texter) närmare fem tusen epigram, av mycket skiftande kvalitet och kynne. Här kan man finna allt ifrån allvarliga hyllningar av döda hjältar, till sanslöst fräcka epigram om de erotiska företrädena hos älskare och älskarinnor, allt ifrån filosofiska djupsinnigheter till råa vitsar. Sammantagna ger de dock en bild av mänskligt liv i passion, sorg, lust, hat, glädje, förtvivlan och lovsång som saknar motstycke i den västerländska litteraturens äldre historia. Människor som varit döda i tusentals år kommer en plötsligt till mötes rakt ur sin vardagliga kamp med existensen. Man känner igen sig bland dem, med ungefär samma frekvens som man känner igen sig i dem man möter på gatan eller på bussen på väg till jobbet.

Ja, epigrammet, inskriften, pekar till sist på sig själv som funktion. Dessa texter har förmått bära sina länge sedan döda genom tiden och låter dem återuppstå var gång en ny läsare rör vid texten med blicken. De visar oss skriftens särskilda gravskick, som syftar till att övervinna döden. Den som blott jordas i människors minnen, som det heter i Gamla testamentet, han dör med sina minnesbärare. Men den som jordas i skriften, den beständiga, han lever så länge någon – vem och var som helst – ännu kan läsa och tyda hans grav.
  I de här tolkningarna har vi valt att avstå från metern. En annan gång kan vi komma att välja annorlunda. Vi har, i det här sammanhanget, sett betydelse- och tontrohet som viktigare än det metriska och formella raffinemang som epigrammen ofta också visar prov på.

Text och tolkning:
Vasilis Papageorgiou
Magnus William-Olsson
[email protected]