Soldaterna väntar på en höjdare.

General Lynch och Jacob.

Observationsposten Jurf al Sayker, eller ”jörfa sucker” som det låter när amerikanerna uttalar det, ligger i en liten by som domineras av sunni.

Området betecknas som fientlig, flera amerikanska soldater har dött och sårats här och det finns knappast en del av murarna eller observationstornen som inte har spår av kulor eller splitter.

Apache-kompaniet är posterat här tillsammans med en grupp soldater från irakiska armén.

– Irakierna är här frivilligt, två, tre av dem delar på en brits, fantastiska grabbar, säger sergeant Rick Selvester när han guidar mig runt.

Något som går fort eftersom observationsposten består av två låga byggnader med några celliknande rum, ett par utedass och nästan inget mer.

Skälet till att plutonen eskorterat översten hit är i nuläget ganska oklart.

En höjdare är på väg, så mycket vet alla, men ingen av de meniga vet vem det är som ska anlända. De har dock nästan aldrig koll utan får bara så mycket information som de behöver för att utföra sina sysslor.

Jacob väntar i humween, har order att stanna där och lyssna på radion.

Jag, som fortfarande inte har blivit utsparkad från basen, småpratar med sergeant Selvester när ett par helikoptrarna slutligen landar.

En kort stund senare stegar en militär omgiven av ett helt entourage in på observationsposten. Det står klart att detta är en riktig höjdare, hela hans person utstrålar makt och pondus.

Lätt panikslagen ser jag han, av någon outgrundlig anledning, styr rätt mot mig med sitt stora följe.

– Ha det så kul, säger sergeant Selvester och försvinner blixtsnabbt från min sida.

Höjdaren stannar framför mig och ler brett. Han har två stjärnor på bröstet, en general med andra ord.

– Så du är den svenska reportern som åkt till FOB Iskan två gånger för att skriva om soldaterna, säger han.

– Ja, jag tycker att det är en sådan bra historia att berätta, säger jag, nöjd över att det låter som om jag har koll på läget trots att jag inte har den blekaste aning vem jag talar med.

Det står i alla fall Lynch namnskylten.

Vi småpratar någon minut sedan presenterar han en skäggig, mager man vid sin sida, en kollega från USA Today.

– Jag ska bli briefad, ni är båda välkomna att följa med, säger general Lynch.

Naturligtvis ansluter jag mig till följet.

När generalen börjar tala med en av soldaterna griper jag tag i reportern från USA today och frågar tyst vem han är. Kollegan ser på mig som om jag är en fullständig idiot.

– Det är ju general Lynch, befälhavare för tredje infanteridivisionen.

– Ok, tack, säger jag.

Det här är alltså mannen som är chef över alla amerikanska styrkor söder om Bagdad.

Det är trångt i rummet och så varmt att svetten forsar nedför ansiktet. En sergeant pekar på kartan på väggen och berättar att de stängt av vägen utanför observationsposten eftersom de så ofta blev attackerade därifrån.

Därefter har situationen lugnat ned sig, posteringen blir inte anfallen lika ofta som förr. Dessutom slår soldaterna tillbaka omedelbart och med stor aggressivitet om de blir attackerade, något som generalen verkar nöjd över.

När vi lämnar rummet väntar överraskande nog Jacob utanför, han som nästan aldrig tillåts lämnar humween.

Generalen skakar hans hand, vänder sig sedan till mig.

– Jag förstår att detta är skälet till att du först kom till Iskan.

– Det stämmer, svarar jag och tycker situationen börjar bli lite surrealistisk.

Dessutom blir jag full av skratt när jag ser hur Jacob generat skruvar på sig. Han avskyr att stå i centrum och är helt uppenbart illa till mods av uppmärksamheten.

Generalen frågar ut honom varför han tog värvning, försöker sedan få honom att skriva på för fler år. Det är brist på soldater så officerarna försöker förmå de meniga att förlänga sina kontrakt. Med uppmuntran samt ett bonusprogram som erbjuder upp till femtontusen dollar ska de tomma luckorna fyllas.

Jacob svarar dock undvikande, säger att han inte bestämt sig än.

General Lynch avslutar mötet med att ge honom en ”coin” ett stort mynt, där det står att han är en utmärkt soldat, tänder sedan en cigarr och går iväg med sitt följe för att prata med de irakiska soldaterna. Jacob andas lättad ut.

En stund senare lyfter helikoptrarna, generalen och hans entourage återvänder till Bagdad.

Överste Balcavage verkar nöjd, besöket har tydligt avlöpt väl. Jag frågar honom vad han nu tänker göra. Översten tänker efter, ler sedan brett.

– Vi åker och hälsar på schejken.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)