Nyheten om att två soldater på Iskan anklagas för överlagt mord på tre irakier spred som en löpeld på basen under förmiddagen.

De två spanarna från högkvarterskompaniet, 1:a bataljonen, 501:a luftburna infanteriregementet, 4:e Brigaden, 25:e luftburna infanteridivisionen, kommer med största sannolikhet att ställas inför krigsrätt.

Något som togs emot med blandade känslor av de andra soldaterna. De flesta verkade tycka att det var för jävligt, att de satte alla i dåligt dager, någon tyckte det var fel men påpekade att de är trots allt inte dömda.

Andra hade föredragit att saken skulle ha hållits inom gruppen, att man inte borde ha gått ut med det till pressen eftersom det drar skam över hela bataljonen.

Själv har varit medveten om att något pågått på basen, ett par utredare har varit här, men det har varit mycket svårt att få loss information.

Överste Balcavage. Foto: Mats Strand

De få som har känt till saken har hänvisat till förundersökningssekretess. Rykten har cirkulerat men inget har kunnat bekräftas. Inte ens när översten, basens befälhavare, han som bestämmer, kom tillbaka till basen efter sin permission kunde säga något.

I dag till allas förvåning här på FOB, forward operating base, Iskan, gick divisionen ut med vad som hänt.
En pressrelase bekräftade att en gruppledare bland spanarna anklagas för överlagt mord på tre irakier samt för att ha placerat ut vapen vid deras kroppar.

Händelserna ska ha inträffat mellan april och juni i år. De båda spanarna sitter nu häktade i Kuwait.

Det var soldater från spanarnas egen enhet som slog larm om vad som hänt. De isolerades medan de förhördes och beordrades att inte tala med någon eftersom undersökningen fortfarande pågår.

När nyheten kom ut gick jag genast till överste Balcavage.

Eftersom hans överordnade släppt en del av informationen tyckte han det var viktig att vara proaktiv och han förklarade att bataljonen inte hade något att dölja:

De 800 soldaterna agerar som professionella soldater, ”rules of engagement” följs. Detta var en isolerad händelse gjorda av en liten grupp och det var bataljonens soldater som slog larm. De två åtalade ska ställas inför rätta och straffas om de befinns skyldiga för sina påstådda brott.

Jag bad, självklart, att få tala med soldaterna som slog larm och de anklagades befäl.

Översten kallade in löjtnant Mitchell, pressansvarig på basen, och bad honom hjälpa mig komma kontakt med dem jag ville så att historien blev berättad, så att folk begrep att soldaterna i bataljonen inte är mördare.

Det var dock viktigt att löjtnanten kontrollerade att de inte släppte information som kunde ställa till det med rättegången.

Allt var med andra ord ok men när Löjtnant Mitchell ringde till den pressansvarige majoren på brigaden blev det tvärstopp. Ingen information fick släppas, allt ska gå via divisionen, det vill säga på ännu högre nivå. Jag skulle inte ens få citera överste Balvcavage.

Jag tog telefonen, förklarade för majoren hur otroligt idiotiskt och orimligt jag tyckte detta var men det var som att springa in i en vägg.

Detta är amerikanska armén, ett hierarkiskt system där folk är tvingade att lyda sina överordnade, så ser verkligheten ut, det finns inte mycket för de inblandade att göra åt saken. För mig var det dock en fältstudie i hur den amerikanska militärbyråkratin, pressmänniskorna, försöker kontrollera en reporter.

Divisionens pressansvarige, den som har rätt att släppa information gick naturligtvis inte att få tag på men han lät hälsa att jag riskerade bli utsparkad från Iskan om jag citerade anonyma källor eller släpper information som inte är sanktionerad uppifrån.

Vid det laget var jag så sur att jag inte brydde mig om vilket, istället gick jag till mitt rum och skrev detta inlägg.

Det som bekymrar soldaterna mest denna kväll då ljudet av utgående artilleri och automatvapen ekar i fjärran verkar vara att folk i USA kanske kommer att tro att alla soldater i första bataljonen är mördare.

Eller som Jacob uttrycker det:

– Vi har slitit och blött i tio månader, så händer detta. Nu kommer det säkert att bli det här som vi blir ihågkomna för.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)