|
|
|
|
|
Helt klart är det så att pratshowen ”Luuk” går hem i de så kallade stugorna. I alla fall om jag nu ska leka Sifo och döma efter veckans brevskörd och den debatt som stundtals pågår på Tyck till där man kan kommentera just den här spalten. Medan sågningen av Robinson-Robban vann gehör hos cirka 90 procent av alla som skrev – det var väl en 50-60 inlägg – så höll bara cirka 60 procent med om Luuk-krönikan. Men. Av de som hörde av sig från Stockholm var så gott som alla himla överens och tyckte att det var skönt att någon ”äntligen sa ifrån” om bristen på vettiga frågor till stora artister, ironi, ytlighet och trend-ängslighet och så vidare. Medan en klar marginal av breven från landet tyckte att jag var löjlig som hoppade på Luuk. De tyckte att Luuk var jättehipp och att den typen av total ironi var kul och så vidare (och givetvis kom de vanliga, osakliga underbältetpåhoppen som jag vet alltid kommer men som ändå tar onödigt hårt). Det där är intressant. Man tänker sig ju mer och mer det unga Sverige som ett snabbt samhälle, där skillnaderna mellan landsändarna inte är så stor. Ni vet internet, tv, radio, tidningar, hela globaliseringsskiten som sprider trender och uppfattningar snabbare än IT-aktiernas luftvärde ökar. Men på samma vis som en tjej i Växjö kommenterar avslutningsraden ”vi säger så” som en saggig 40-talistgubbfras och en stockhomare kommenterar den som ”otroligt skön ironisk retro” (ja, ni anar inte hur sjukt mycket den där oskyldiga frasen kommenteras), på samma vis skiljs det på om Luuk är modern eller nattstånden 90-talism. Storstäderna ligger fortfarande före. Det är ungefär som att 80-talskaffesnapsen ”hotshot” är super-ute i min uppväxtstad Motala (där man just för övrigt fått en espresso-bar som på kvällarna blir ”kontinental” bistro vilket ju är stenhippt där medan det i Stockholm är fullständigt givet) medan hotshots är helt rätt igen i Stockholm, då antingen för att hot-shots är gott (vilket jag tycker) eller för att det är ”kul på ett ironiskt sätt” (vilket kanske Kristian Luuk tycker). Intressantast är att jag underskattade nollåttorna och överskattade lantisarna. Jag antog att Stureplansfolket gillade Luuk och att ingen utanför tullarna ville befatta sig med det. Det var precis tvärtom, Stockholmarna är visst inte så ytliga som de kan verka. Men det viktiga är ju inte vad som hippt eller ohippt. Det viktiga är vad som är bra och vad som är dåligt. ”Luuk” är inte bra. Vi säger så. |
|
Skriv till mig!