|
|
|
|
|
En kille var väldigt kär i sin tjej. Hon gjorde slut, hans hjärta blev krossat. Ett tag efteråt skickade han en bild på sig själv på cykel vid en vägskylt samt en Sverigekarta och nålar. Ett tag senare kom ett liknande kort från en annan vägskylt. Och senare tio till. När det sista kortet kom kunde tjejen, om hon så ville, rita streck mellan ställena han cyklat till och skickat bilder ifrån. Platserna formade ett hjärta. Sött, så sött att man blir helt mjuk i hjärtat. Historien lär vara sann men vi vet inte om han fick tillbaka sin älskade. Tänkbart är att det inte hjälpte, kanske hade hon redan en ny kille och den gamla killen föreställde sig dem göra saker tillsammans som han inte alls ville föreställa sig att de gjorde. Men om det hade varit film, om det hade varit film så hade hon åkt till platsen där de första gången träffades och där skulle han sitta och titta ut över havet och just när han ledsamt går hemåt står hon där, regnrufsig med ett gulligt Meg Ryan-eller-Julia Roberts-leende och så i nästa scen ser vi hur de sitter med tre urgulliga barn i en park och är mysiga och solen skiner och den kommer aldrig att slockna för det är på film. Såna där filmer - just nu ”Du har mail”, ”Notting hill”, ”Runaway bride” - gör ju att vi får sjuka krav på livet, vi tror att alla pojkar ska vara charmiga som Hugh Grant och läckra som Richard Gere och att alla flickor ska ha lika fin hy som Gwyneth Paltrow och att ”I will always love you” med Dolly Parton aldrig ska ta slut och att pengarna finns där och att man inte grälar om disken och tvätten och att maten fixar sig själv och barnen skriker aldrig, de sitter bara och dreglar sött med en rosa skallra i superpampers och så plötsligt är de på konståkningsträning och frun ser inte en dag äldre ut än 25. Det tror jag på. Jag tror att livet är så. Jag tror på Hollywood. Jag går på varje romantisk kärlekskomedi, gråter lyckligt i slutet och ser en försmak av mitt liv i varenda film. Ibland är det Julia, ibland Annie, ibland Meg men alla säger de det som Peter Birro ville höra: ”Jag vet vem du är, men jag tycker om dig ändå” utan att jag liksom behöver anstränga mig för nånting och inte ändra mig på nåt vis. Och ibland misstänker jag att jag aldrig kommer att bli gift. Vi säger så. |
Skriv till mig!