|
|
|
|
|
Sänks bokmomsen förlorar staten mellan 500 miljoner och en miljard kronor om året, enligt statens kulturråd. Det kan det ju vara värt om vi börjar läsa fler och bättre böcker. Men det gör vi ju inte. Bättre, alltså. Istället kommer konstnärligt torftiga men habilt rafflande thrillers från Liza Marklund och John Grisham och Jan Guillou att sälja ännu mer, liksom möjligtvis välformulerat new agigt lättglam från Louise Boije af Gennäs, Unni Drougge och Marianne Fredriksson. Då kan ju lika gärna staten behålla pengarna och använda dem till nåt nyttigt. Ren underhållning sköter ju än så länge staten via SVT. Så varför inte höja momsen för kiosklitteraturen och sänka den för Strindberg, Hemingway, Fröding och en och annan ny författare som är högkvalitativ? Då finns det en poäng med att vi läser mer. Och i så fall: Varför inte sänka momsen på skivor med Dr Dre, Missy Elliott, R Kelly och Radio- head och höja momsen för skickliga mainstreamartister som Eva Dahlgren, Thomas Di Leva, Kent och Patrik Isaksson. (Samt chockhöja momsen på cd:s med Bloodhound Gang, Scooter, Offspring och Savage Garden...200 kronor för en singel borde väl avskräcka - och få oss att välja ”I try” med Macy Gray för 20 kronor istället?) Och kostnaden för att se Robban Broberg i Globen blir väl runt 3 000 kronor - som kan få finansiera Dionne Warwicks Malmö- och Stockholmsspelningar. Och när vi ändå är igång så varför inte införa samma system för tv-tittandet. Tekniskt kan det ju bli problem, men ändå: De som vill se svenska artister sjunga karaoke med Peter Harryson kan gott få betala mer än dem som kollar på ”Dokument utifrån”, och visst skulle en programavgift på 190 kronor för att se Ulf Larsson dumflabba på söndagar få oss att slå på ”I mästares sällskap” och ”Röda rummet” för 10 kronor, istället? Och vi skulle må så oändligt mycket bättre efteråt. För att inte tala om hur dyrt det skulle bli att kolla in alla coola men lättviktiga USA-serier i TV 3. Och jag vågar inte tänka på vad en lördagskväll i TV 4 skulle gå loss på. Och väldigt få skulle ha råd att surfa på internet. Och ingen skulle väl betala trettio triljarderbiljardertusen för att se Lasse Åbergs ”Hälsoresan”? Mmm, ljuva drömmar, visst vore det vackert med en smakpolis. Men problemet är ju att det bara finns en enda som duger. Hihi. Jodå, jag tror ni vet vem han är. Vi säger så. |
Skriv till mig!