Författaren och journalisten Arne Reberg, som skrivit boken ”Per Anders Fogelström – Stockholms förste älskare”, berättar här om sina sista möten med Per Anders Fogelström i våras.

”Jag märkte en tyglad vrede över förtryck och orättvisor”
Per Anders Fogelström ägde en sällsynt anspråkslöshet och höjde sällan rösten, än mindre näven. Efter långa samtal i hans diktarboning på Söders höjder uppfattade jag en lidelse bakom hans behärskning, en tyglad vrede över förtryck och orättvisor. Men så fort det slog ut en röd låga från hans violblå blick infann det sig genast ett eftersinnat ljus. När jag ville pressa honom på hans republikanska övertygelse svarade han först att vi inte kunde sätta oss in hur de kungliga har det, och att de förvisso hade det svårt, påpassade som de var.
  Med ett skruvat tillägg:
  – Just därför finns det dubbel anledning till att vi befriar dem från deras betungande privilegier...
  I sin lågmälda framtoning talade Per Anders Fogelström ogärna om sig själv. Men sista gången vi träffades öppnade han lite på den privata dörren, det blev en historia med många bottnar, långt ner i tidig barndom, ja ända till före födelsen.
  Hur det stormade redan i fostervattnet då mamma Naemi Fogelström väntade honom i Petrograd det blodiga krigsåret 1917 och tvingades ta skydd i portuppgångar när revolutionärer drabbade samman på gatorna. En gång drogs hon in i en sammandrabbning och tog sig hem med sönderrivna kläder och bankande hjärta.
  Med tanke på att fostret redan i femte månaden har fullt utvecklad hörsel och hör mammas hjärta slå i sjuttio decibel höll Per Anders Fogelström för troligt att han utsattes för ett öronbedövande dån, sammanpressad av adrenalintryck.

Faderlös fattigpojke
  Det fanns en tidig smärtpunkt. Kanske ett trauma? Antagligen också en drivkraft.
  Att sedan faderslängtan är drivkraften i månget författarskap, blev alldeles tydligt hos Per Anders Fogelström, den tidigt faderlöse fattigpojken.
  – Med åren har jag förstått att jag präglats hårt av pappas försvinnande, erkände han.
  Gammelmansrösten blev tunn som om han gick i barndomen då han berättade hur han som sexåring stod på järnvägsstationen med sin farmor vid handen för att ta farväl av sin far, som skulle söka sin utkomst i Amerika.
  – Jag minns att jag grät och att pappa lutade sig ut från kupéfönstret och sa att han snart skulle komma hem igen. Jag trodde honom inte så liten jag var. Barnet visste.
  Det var ett avsked för livet.

Fötvivlad och övergiven
  När tåget tuffade sin väg och fadern försvann i ett rökmoln från lokomotivet grät farmodern. Hemma satt Per Anders mamma, förtvivlad över att ha blivit övergiven. Hennes sorg blev en saknad som skulle kasta en skugga över Per Anders uppväxt.
  – Mamma väntade på honom hela livet. Ofattbart att hon kunde. Det fanns nätter då jag hörde henne ligga vaken i förtvivlans gråt. Det tärde hårt på henne. Fastän pappa svek oss, aldrig ett ont om honom till oss barn.
  Snarare lyckades hon ge Per Anders en god fadersbild att växa upp med.
  – Hon höll vid liv ett fint fadersminne, och på så vis kunde jag bygga upp en bild av far, värd att se upp till. Den manliga förebild varje pojke behöver.
  In i det sista behöll Per Anders Fogelström sitt tvivel på det helfrälsta och tvärsäkra: Och när jag frågade honom om vad han trodde om livet efter detta, svarade han lakoniskt:
  – Jag vill inte applådera en föreställning förrän jag sett den.

Han gav liv, blod och hjärta åt Stockholm
Så minns vi honom
Arne Reberg om sina sista möten med Per Anders
Han lärde oss älska Staden