Tisdag 21 april 1998 |
Så här skickas flyktingar hem
Övergreppen på dem som söker hjälp: de binds fast, förnedras och drogas Aftonbladet har granskat samtliga rapporter från avvisningar under åren 1994 1997. Totalt över 20 000 dokument som handlar om 24 816 personer som sökt hjälp i Sverige. Det handlar om sluthanteringen av människor som fått nej. Alla avvisningar blir inte våldsamma. Men vi har valt ut 43 fall för att visa baksidan av svensk humanitet. Det finns många fler. De väcker alla en fråga: Med vilken rätt behandlar vi människor som kommit för att be om vår hjälp så här?
De drogas ner med lugnande medel. De spänns fast på bårar och packas in i flygplan. Uppskurna handleder sys igen och handbojas. Myndigheterna vill sekretessbelägga hanteringen av deporterade. Vi har kartlagt den mörkaste vrån av Sveriges humana flyktingpolitik. Leon är en depo. Det är svenska myndigheters interna ord för en människa som ska deporteras ur landet. Den 18 april 1996 var dagen för Leons deportering. Han stod högst upp på däck på färjan mellan Karlskrona och Gdansk. Han stod mellan Mikael Karlström och Tony Leander, de svenska eskortörerna från Transporttjänstens utrikesavdelning. Det är den särskilda avdelning som verkställer avvisningar ur Sverige.
Kastar sig över relingen Färjan lämnade långsamt kajen. Plötsligt innan färjan kommit ur hamninloppet kastade sig Leon handlöst över relingen. Han föll 15 meter ner i det iskalla vattnet. Leon tog sig till slut upp på kajen. Han greps omedelbart och fördes till häktet. Hans hopp betraktades som ett flyktförsök, inte ett självmordsförsök. På kvällen konstaterade en psykiatriker på häktet i Karlskrona att Leon var frisk, inte suicidal, självmordsbenägen. Vad som malde i huvudet på Leon under natten i cellen vet ingen, förutom han själv. Men av någon anledning var han livrädd inför sin deportering. Klockan 08.00 öppnar personalen dörren till hans cell. Blodpölarna har hunnit torka in i lakanen, han måste ha rört sig från toaletten för i handfatet är det fullt av blod. Mellan sängen och handfatet ligger Leon medvetslös, hans underarm är illa uppskuren. Efteråt ska polisen konstatera att han lyckats karva ett djupt sår i sin underarm med spännet till sin armbandsklocka. Men han har inte lyckas skära av sin pulsåder. Leon överlever. Samma eftermiddag konstaterar en läkare att inget medicinskt hinder föreligger för verkställande. Men för säkerhets skull ordineras Leon lugnande medel. Samma dag förs Leon ur Sverige. Med handbojor runt sin sydda, uppskurna arm och lugn på Sobril. Leon är varken ett extremfall eller ett vanligt fall. Han är ett typfall, så som det kan se ut när den svenska humaniteten tar slut. Det vanligaste fallet av avvisning är att den asylsökande självmant sätter sig på planet hem. Men 45 procent av alla avvisningar ur Sverige sker med eskort av svenska tjänstemän som reser med den avvisade till hemlandet. Vid Transporttjänstens utrikesavdelning är 54 personer anställda enbart för att flyga över världen med deporterade människor. Staten köper resor så till den grad att affärsresebyrån Nyman & Schultz öppnat ett kontor i samma lokaler som Transporttjänsten i Göteborg. För resebyrån är deporteringarna en bra affär. Totalt kostar avvisningarna cirka 150 miljoner kronor per år. En stor del av kostnaden är flygbiljetter. Få stora företag i Sverige har en resebudget som kan matcha Transporttjänstens. I fjol deporterades 2 597 personer ur Sverige. Det är en låg siffra. Rekordåret på 90-talet 1993 avvisades Fortsättning Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: |