|
|
|
| Tisdag 21 april 1998 |
Rekordåret på 90-talet - 1993 - avvisades 18 140 asylsökande. En del är skräckslagna inför sin deportering. Andra har blivit desperata under år av väntan på ett besked. Vad som drivit fram ångesten hos Leon vet vi inte exakt. Hans historia är sekretessbelagd. Vi fick bara tips om hans namn av en anonym vän och letade upp promemorian över verkställandet av hans deportering. Vi får många sådana tips till tidningen. Förtvivlade anhöriga och vänner som ringer och säger att de är rädda att den de känner ska ta livet av sig eller kommer att råka illa ut om han eller hon avvisas. Vi samlade tips under en tid. Från våra egna telefoner och genom frivilligorganisationer som arbetar för att asylsökande ska få stanna i Sverige. Det blev en lång lista med namn, drygt 100 namn. Därefter begärde vi tillgång till Transporttjänstens arkiv över verkställningspromemorior. Det fick vi inte först. Hela arkivet påstods vara sekretessbelagt. Till slut fick vi tillstånd att läsa i arkivet mot löfte att inte ta namnuppgifter ur arkivet. I dag redovisar vi 43 avvisningar från vår egen lista. Fall som är historier från den allra mörkaste vrån av Sveriges humana flyktingpolitik. Vi har läst många fler liknande fall som dem vi publicerar i dag. Men sekretessen hindrar oss från att berätta öppet om de människorna. Och den hindrar oss från att visa deras ansikten, avfotograferade av polisen då de kom till Sverige. Det är en märklig sekretess. För frågan är vem Transporttjänsten och Invandrarverket vill skydda. De båda myndigheterna säger att sekretessen finns där för den deporterades bästa. Omöjligt - det också Han eller hon kan råka illa ut om deras hemland får reda på att de sökt asyl i Sverige. Det finns två invändningar mot detta:  Sverige har ju bestämt sig för att avvisa personen för att han eller hon inte har något att frukta i sitt hemland. I så gott som samtliga fall av deportering med eskort sätter sig svensk polis med det främmande landets polis på flygplatsen och förhandlar. I den förhandlingen avslöjas den deporterades identitet.Det finns till och med en byråkrati för hur dessa uppgifter ska lämnas över till främmande makt. Det så kallade gula kuvertet. I det samlas dokument och uppgifter om den deporterade för att lämnas över till passpolis/säkerhetstjänst vid ankomsten. Slutsatsen blir absurd: Svenska myndigheter har inget emot att lämna ut asylsökandes personuppgifter direkt till främmande makt. Men de kan inte lämna ut samma uppgifter till en svensk tidning - för då riskerar främmande makt att få reda på dem. - Vi lämnar inte ut personuppgifter. Det kan sitta någon från en säkerhetstjänst på en ambassad i Stockholm och lägga ihop ett plus ett om de ser den avvisades namn och bild i tidningen, säger Elisabet Permvall, verksjurist på Invandrarverket. Ett plus ett? - Ja, den avvisade kan ju ha uppgivit falskt namn och om säkerhetstjänsten ser bilden så kommer de kanske på det, säger Elisabet Permvall. - Ja. Det kanske låter långsökt, men det kan ju hända. - Det kan tyckas, men nu har vi beslutat så här, säger Elisabet Permvall. Vi begärde också att få ut fotostatkopierade bilder på de avvisade, med anletsdrag och ögon överstrukna med tuschpenna. Också det var omöjligt. - Vi anser inte att vi kan avidentifiera bilderna tillräckligt, säger Elisabet Permvall. Det är som om den här hanteringen inte kan göras tillräckligt osynlig. Som om det här aldrig får ha hänt i Sverige. Invandrarverkets märkliga resonemang kring sekretess ger en bild av hyckleriet bakom fasaden av svensk human flyktingpolitik. Följande sidor visar en verklighet som Sverige inte vill låtsas om. De här människorna är utredda och klara. De anses inte ha asylskäl. Vi har inte granskat frågan om varför de inte beviljats asyl. Vi har granskat människohanteringen. Väntan på besked och rädsla för hemlandet har gjort dem desperata. Den mörka sidan Invandrarverket har stämplat många av dem som lögnare. När de försöker ta sitt liv vid verkställigheten av deporteringen så tolkar svenska myndigheter även den handlingen som en lögn. En uppskuren handled som ett sista falskt argument för att få stanna i Sverige av humanitära skäl. Vi har valt att berätta om den mörka sidan av deporteringarna. För det kan ju vara så att några talar sanning. Det kan ju vara så att en uppskuren handled inte är en lögn. Det kan ju vara så att vi måste ställa oss en fråga - innan den blir en historisk skamfläck: Har vi rätt att göra så här mot människor som kommit hit och bett om vår hjälp? Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: |
Vänta nu... Du menar att en agent från ett land som sitter på ambassaden ser en bild på en avvisad medborgare i tidningen och tänker: ”Oj! den där killen känner jag igen, han heter väl inte så där?”