Västernhjälten som vann det Kalla kriget
Reagan och Gorbatjov
Reagan och Gorbatjov.
Bild: AP
Jan Guillou skildar ett 80-tal som hämtat ur en spionroman
Där ute i världen var 1980-talet som en spionroman författad av någon ytterst påhittig anglosaxisk cyniker.
  Årtiondet skulle visserligen sluta med att det Kalla kriget gick in på sitt sista kapitel, men det skulle inte ens den anglosaxiske författaren av spionromaner kunnat förutse - inte hans svenske kollega heller för den delen.
  USA:s president1980 hette Jimmy Carter - en liberal hygglig typ, för att vara amerikan, som ville göra världen till ett snällare ställe. Han blev dock till en levande illustration av att det inte är de snälla vattenkammade killarna som får de vackraste flickorna.
Jan Guillou   I april 1980 misslyckades en amerikansk elitstyrka, av sådant slag som har häftiga baskrar och alltid vinner mot svartskallar på film, med en aktion för att frita amerikansk gisslan i Iran. Man hade inte tänkt på att det finns sand i öknen (som kan ställa till det för landande helikoptrar). Jimmy Carter fick ansvaret för ett förnedrande amerikanskt nederlag.
  Hans totala motsats som människa och politiker, Ronald Reagan, nominerades i juli 1980 till det republikanska partiets presidentkandidat.
  Reagan hade inte bara spelat hjälte i vilda västern-filmer på 50-talet. Han hade under sin tid i Hollywood fungerat som angivare till FBI av skådespelarkolleger, manusförfattare och andra filmarbetare som hade anti-amerikanska politiska idéer, det vill säga sådana idéer som med en samlingsbeteckning kallas kommunism.
  Och som president skulle Ronald Reagan konsekvent fortsätta denna linje, han skulle skjuta skarpt och vinna sina dueller och han var fast besluten att besegra ondskans imperium, Sovjetunionen.
Det kunde förefalla skrattretande som ambitioner. Till en början framstod Ronald Reagan bara som en ytterst primitiv och föga intelligent amerikansk romantiker som ur sovjetisk synvinkel var en mycket bättre amerikansk ledare än företrädaren Jimmy Carter.
  För det var länge paradoxen: de sovjetiska ledarna avskydde västpolitiker som var som Jimmy Carter, snälla och hyggliga och intresserade av mänskliga rättigheter. De föredrog män som Ronald Reagan, som stod för stabil ordning i det Kalla kriget och fungerade som levande illustrationer till kapitalisternas barbari. De sovjetiska ledarna grundlurade sig själva.
  En som möjligen också lurade sig själv rejält var Iraks tämligen nye ledare Saddam Hussein som startade krig mot Iran, eftersom han hade både uttalat och outtalat amerikanskt stöd för det projektet. Det kriget slutade först efter åtta år i stort nederlag för både Iran och Irak.
  I början av 1980-talet måste således Ronald Reagan skaffa sig andra och lämpligare fiender än USA:s inofficiellt allierade Saddam Hussein. Han utsåg Libyen och började sända hangarfartyg för att mucka gräl, vilket inte var så svårt. Den amerikanska flottans piloter vann alltid mot libyerna.

I BÖRJAN AV 80-TALET kunde alltså ingen människa begripa att vi var på väg mot det Kalla krigets slut. När den sovjetiske dinosaurien Leonid Bresjnev dog 1982 efterträddes han av den dåvarande KGB-chefen Jurij Andropov och allt såg ut som vanligt. 1984 dog Andropov och efterträddes av ännu en likadan typ som hette Tjernenko och allt var fortfarande som vanligt.
  Men med den nye ledaren Michail Gorbatjov, som kom till makten 1985, förändrades plötsligt hela spelplanen. Michail Gorbatjov bar Sovjetunionens undergång inom sig. Därför att han var en hygglig typ, en ny generation, en modernare politiker än de tre föregående stenrumporna.
  Ronald Reagan hade inte bara i triumf kunnat efterträda Jimmy Carter, en ”liberal” (ett av de värsta skällsorden i amerikanskt språkbruk). Nu hade han fått en sorts Jimmy Carter som motståndare på andra sidan spelbrädet.
  Och Ronald Reagan spelade obekymrat vidare i sin roll som västernhjälte. Då och då bombade han Libyen. Han fick det till och med att se hjältemodigt ut och han lånade en berömd replik från Clint Eastwood och fick därmed den amerikanska senaten att stå upp och vråla ut sin entusiasm. ”All I've got to say to you Mr Khadaffi is ... make my day!”
  Stick bara upp lite till din jävel så skall jag med nöje nita dig, ungefär.
  Alla bombningar av Libyen var inte helt lyckade. I mars 1986 skickade Reagan en luftarmada med bombplan av typen F-111 från baser i England. De skulle slå till mot sina mål i den libyska huvudstaden ungefär vid midnatt. Anfall i mörkret försvårade visserligen operationen, men det var väsentligt att slå till så att segerrapporterna kunde presenteras på bästa sändningstid i amerikansk TV.
  Men mörkeranfallet strulade till sig. Två plan störtade på grund av tekniska fel, Khadaffi, som var huvudmålet, överlevde och man fick bara död på ett av hans barn och dessutom träffade man franska och japanska ambassaden.

Läs fortsättningen