Reagan och Gorbatjov. |
I BÖRJAN AV 80-TALET kunde alltså ingen människa begripa att vi var på väg mot det Kalla krigets slut. När den sovjetiske dinosaurien Leonid Bresjnev dog 1982 efterträddes han av den dåvarande KGB-chefen Jurij Andropov och allt såg ut som vanligt. 1984 dog Andropov och efterträddes av ännu en likadan typ som hette Tjernenko och allt var fortfarande som vanligt.
Men med den nye ledaren Michail Gorbatjov, som kom till makten 1985, förändrades plötsligt hela spelplanen. Michail Gorbatjov bar Sovjetunionens undergång inom sig. Därför att han var en hygglig typ, en ny generation, en modernare politiker än de tre föregående stenrumporna.
Ronald Reagan hade inte bara i triumf kunnat efterträda Jimmy Carter, en liberal (ett av de värsta skällsorden i amerikanskt språkbruk). Nu hade han fått en sorts Jimmy Carter som motståndare på andra sidan spelbrädet.
Och Ronald Reagan spelade obekymrat vidare i sin roll som västernhjälte. Då och då bombade han Libyen. Han fick det till och med att se hjältemodigt ut och han lånade en berömd replik från Clint Eastwood och fick därmed den amerikanska senaten att stå upp och vråla ut sin entusiasm. All I've got to say to you Mr Khadaffi is ... make my day!
Stick bara upp lite till din jävel så skall jag med nöje nita dig, ungefär.
Alla bombningar av Libyen var inte helt lyckade. I mars 1986 skickade Reagan en luftarmada med bombplan av typen F-111 från baser i England. De skulle slå till mot sina mål i den libyska huvudstaden ungefär vid midnatt. Anfall i mörkret försvårade visserligen operationen, men det var väsentligt att slå till så att segerrapporterna kunde presenteras på bästa sändningstid i amerikansk TV.
Men mörkeranfallet strulade till sig. Två plan störtade på grund av tekniska fel, Khadaffi, som var huvudmålet, överlevde och man fick bara död på ett av hans barn och dessutom träffade man franska och japanska ambassaden.