Den amerikanske soldaten Steve Rogers vid Checkpoint Charlie får besök av Mike Staeps, gränsvakt i Östtyskland. Bild: AP
 Jag står vid muren på östsidan. Det är svalt och lite rått i luften, men samtidigt feststämning. Runt omkring mig dansar och skrattar lyckliga östtyskar i stora klungor precis utanför gränsbommarna.
Kön av bilar som vill över till västsidan är flera hundra meter lång. Förarna tutar oavbrutet och människor i höghusen står på sina balkonger och betraktar skådespelet.
- Jag tror inte det är sant! Jag tror inte det är sant!
Mannen i jeans och täckjacka upprepar samma mening gång på gång medan han tar tag i mina axlar.”
Wolfgang Hansson
Aftonbladet 10 november 1989 |
SÅ DÄR HADE DET kunnat pågå. Men Reagan ville inte bara bekriga araber, utan också väldskommunismen. Och samtidigt som Sovjetunionens snälle kille Gorbatjov proklamerade demokratisering, avbyråkratisering - glasnost och perestrojka - beslöt sig Ronald Reagan för att satsa på Stjärnornas krig, det vill säga ett vapensystem i rymden som om det kunde genomföras skulle ge USA ”förstaslagskapacitet”. Detta skakade om världen.
Det tidigare systemet hade ju fungerat väl hittills för att undvika den slutgiltiga mardrömmen. Det systemet kallades MAD, Mutually Assured Destruction, total ömsesidig förstörelse i händelse av krig, det vill säga terrorbalans.
Att rucka på det systemet och inleda jakten på världsherravälde var möjligen ingenting konstigt för den naivt primitive vilda västern-hjälten Ronald Reagan.
Men det framstod som en fullkomlig mardröm för Michail Gorbatjov och hans rådgivare. Sovjetunionen närmade sig bankrutt - vilket CIA viste men inte världen - en ny kapprustning skulle knäcka landet.
Michail Gorbatjov satsade i stället på mer demokratisering och liberalisering av det politiska systemet i hans eget land och i de länder där Sovjetunionen fortfarande bestämde.
DÄRMED INLEDDES UNDERGÅNGEN för det sovjetiska systemet. I hela Östeuropa gick demokratiseringen så 1ångt att demokrati började uppstå. Vilket i sin tur ledde till frigörelse från Moskva.
Och så spred sig det politiska modet in över de sovjetiska gränserna så att olika delrepubliker gjorde sig fria och till slut satt den hygglige Michail Gorbatjov ensam i Kreml, chef för en slottsvakt, president över ett land som inte fanns.
Och när Sovjetunionen inte fanns ... föll Berlin-muren. Nej, den hackades bokstavligen sönder och samman av tyskar från båda hållen.
Att den revanschsugne gamle sparkade politbyråmedlemmen Boris Jeltsin nu blev rysk president är en annan historia. Inte bara Sovjetunionen rasade samman. I det följande årtiondet skulle Ryssland sjunka djupt i ekonomisk kaos, korruption och gangsterism.
Huvudsaken är ändå enkel. I början av 80-talet fick USA en president som föreföll som en skrattretande amerikansk kontrastbild av Leonid Bresjnev, en romantisk fåne med politiska vyer som föga överträffade de B-filmer där han varit cowboyhjälte, en person som var av alla omvittnat totalt icke-intellektuell, totalt obildad och utan några som helst intressen utom att agera på stor scen.
Han vann.
Män som Jimmy Carter och Michail Gorbatjov, båda oändligt intellektuellt överlägsna Ronald Reagan, förlorade.
Än idag njuter världen frukterna av Ronald Reagans seger, slutet på det Kalla kriget.
OCKSÅ DET SVENSKA 80-TALET var, bevisligen, perfekt underlag för spionromaner.
Decenniet inleddes med ett utomordentligt välregisserat bedrägeri från överheten: folkomröstningen om kärnkraft. Av de röstande var 38,7 procent klart och tydligt mot kärnkraft och 18,9 procent var för. Men genom skickligt trixande av Olof Palme kom flest röster, 39,1 procent att läggas på Linje 2 vilket betydde både för och emot. Så inleddes kärnkraftsepoken och även om riksdagen slog fast att vårt sista kärnkraftverk skulle vara avvecklat år 2010 förstod vi alla att så skulle det inte bli.
