Efter IB-avslöjandet gör polisen razzia hemma hos Jan Guillou. Bild: AFTONBLADET I Sverige avslöjas IB - och journalisterna spärras in 1973 avslöjades IB av Jan Guillou och Peter Bratt i FiB/Kulturfront. De dömdes till ett års fängelse för spioneri.   IB, Informationsbyrån, bildades enligt uppgift 1965, när den hemliga militära underrättelsetjänsten slogs samman med den hemliga säkerhetstjänsten. IB:s huvuduppgift var att kartlägga kommunister. 80 procent av de drygt fem tusen registrerade var kommunister. Resten var i huvudsak nazister eller invandrare.   Flera av de anställda på IB kom från det socialdemokratiska partiet. Huvuddelen av rapportörerna var också socialdemokratiska arbetsplatsombud, som ställdes till IB:s förfogande. Men i glesbygderna räckte inte sossarna till, här använde man sig även av centerfolk och folkpartistiska präster. Även moderater användes. Antalet rapportörer ska ha uppgått till mellan 100 och 800. I mitten av sjuttiotalet avvecklades byrån.

ÅRTIONDETS STÖRSTA inrikespolitiska skandal gällde åsiktsregistreringen. I den nystartade tidskriften Folket i Bild/Kulturfront avslöjade Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacsson i maj 1973 organisationen IB, en dittills okänd socialdemokratisk åsiktspolis som sköttes av militären. Organisationen var olaglig. De ansvariga blånekade men tvingades efter hand medge att många av anklagelserna var korrekta.
  Eftersom det var regeringspartiet och militären som gjort fel straffades inte de som begått lagbrott utan istället de som avslöjat brotten. De dömdes till ett års fängelse för spioneri, en brottsrubricering som väckte stor debatt. Skulle de alls ställas inför rätta borde det i så fall ha varit i ett tryckfrihetsmål. Allmänhetens förtroende för överheten fick en allvarlig knäck.
  Allt detta hände samtidigt som den berömda Watergate-affären utvecklades i USA. Efter att först ha nekat till allt tvingades regeringen till allt fler medgivanden. President Nixons republikanska parti hade verkligen utfört inbrott och till och med planerat kidnappningar av politiska motståndare.
  Till slut tvingas presidenten medge att han vetat om alltsammans och hela tiden deltagit i mörkläggningen av brotten. Då hotades han av riksrätt. I ett tv-tal till nationen i augusti 1974 meddelade han sin avgång, enda gången i USA:s historia som en sittande president tvingats avgå i förtid.
  Nixonregimen representerade den yttersta högern men hann dock utföra en god gärning: USA och Kina inledde ett diplomatiskt utbyte. Det tidigare politiskt isolerade kommunistiska Kina under Mao Zedong blev för första gången representerat i FN.
  För politiskt engagerade människor här hemma var världen lika viktig som Sverige. Vid decenniets början stod högern stark: i Europa styrdes Portugal, Spanien och Grekland av fascistiska diktaturregimer.
  Sydafrika, Namibia och Rhodesia styrdes av reaktionära vita apartheidregimer, Angola och Moçambique tillhörde Portugal och kolonialmakten tvekade inte inför massmord på lokalbefolkningen om upprorstendenser märktes. Alla dessa länder hann få någon form av folkstyre innan decenniet var slut.
  Nordvietnams krig mot USA var vårt, liksom Chiles och Nicaraguas kamp mot högerdiktaturerna. I Latinamerika dominerade militärjuntor och högerdiktaturer. De bekämpade politiska motståndare med radikala medel, gärna utrotning. USA-utbildade paramilitära trupper kidnappade, torterade och avrättade regimkritiker.

MEST DRAMATISK VAR DEN BLODIGA militärkuppen i Chile 1973, när högern och de amerikanska storföretagen efter flera misslyckade försök lyckades största den folkvalde marxistiske presidenten Salvador Allende.
  Vietnamkriget slutade våren 1975. FNL, den nordvietnamesiska befrielsearmén, erövrade Saigon och besegrade därmed USA. En miljon vietnameser och cirka 60 000 amerikaner hade dött i det kriget. Vietnam var ödelagt av bomber och avlövningsgifter. Den svenska FNL-rörelsen ingick i en av årtiondets viktigaste folkrörelser: De många solidaritetsgrupper som på olika sätt arbetade för att stödja vänstern i tredje världen.
  Den skarpa linje som i dag finns mellan utrikes och inrikes i politiken var utsuddad, ingen kunde vara politiskt engagerad utan att bry sig om världen utanför Sverige. Olof Palme personifierade den hållningen, hur mycket han betydde för befrielserörelserna i tredje världen blev väl inte klart för svenskarna förrän han var borta.
  Inrikespolitiskt var 70-talet ett dramatiskt årtionde. Sverige fick sin första borgerliga regering på 44 år, det var 1976. Centerns Thorbjörn Fälldin blev statsminister, inte för att folket ville ha borgerlig politik utan för att folket ville slippa kärnkraften. Fråga mig, jag röstade på Fälldin och bidrog därmed till centerns historiska toppnotering: 24,1 procent av väljarna. Det var första och enda gången jag röstat borgerligt.

Läs fortsättningen