Harrisburg + demonstration
Onsdagen den 28 mars 1979. En säkerhetsventil öppnas på enhet 2 på kärnkraftsverket utanför Harrisburg för att släppa kylvatten, men går sedan inte att stänga. 45 procent av härden smälte. Katastrofen var mycket nära och tillbudet orsakade en smärre storm av protester världen över. I Sverige tågade demonstranterna utanför Barsebäck. Frågan om kärnkraften delade de stora partierna.
Bild: AP, AFTONBLADET


Fälldin vann - och föll på kärnkraften
I oktober 1978 avgick statsminister Thorbjörn Fälldin, eftersom han inte fick stöd av de andra regeringspartierna när han ville folkomrösta om kärnkraften.
  Så kom olyckan i Harrisburg den 28 mars 1979. Nu ökade motståndet kraftigt mot kärnkraften. Och nu ville både socialdemokraterna och folkpartiet också ha folkomröstning.
   Tre linjer ställde upp i valet den 23 mars 1980: Linje 1, som stöddes av moderaterna, var mer kärnkraftsvänliga än linje 2, som stöddes av socialdemokraterna och folkpartiet. Båda linjerna ville ha högst tolv reaktorer och att kärnkraften skulle avvecklas med hänsyn till välfärd och sysselsättning. Linje 2 ville också ha energihushållning. Linje 3 stöddes av centern och vpk, och ville avveckla de sex reaktorer som var i drift på tio år.
Valresultat:
Linje 1: 18,9 procent
Linje 2: 39,1 procent
Linje 3: 38,7 procent
DEN POLITISKA STRID som kom att prägla hela 70-talet gällde energiförsörjningen.
  1973 slöt sig oljeländerna i arabvärlden samman i en kartell. Genom att minska världens oljeproduktion skulle man få upp priset. Västvärlden fick stora skälvan, alla trodde att världens oljetillgångar skulle vara slut inom några decennier.
  I Sverige startade en stor energisparkampanj med bensinransonering och förmånliga lån för tilläggsisolering av bostäder. Sveriges två tv-kanaler bidrog genom att avsluta sina sändningar redan klockan 21.45 på vardagar.
  Den långsiktiga lösningen hette kärnkraft, det var experter och politiker överens om. I 70-talets början presenterades kärnkraften som problemfri. Att det fanns svårigheter, exempelvis med kärnvapenspridning, katastrofrisker och radioaktivt avfall hade beslutsfattarna ingen aning om.
  Utbyggnadsprogrammet som från början gällde 24 svenska reaktorer minskades till de nuvarande tolv, vars framtid vållat så mycket strid. I en opinionsundersökning 1975 var 43 procent emot fortsatt kärnkraftsutbyggnad och endast 23 procent för. Tänk hur mycket politisk energi som kunnat ägnas åt något vettigare om avvecklingen fått börja redan då!
  Under 70-talet hann synen på kärnkraften förändras totalt. Den förvandlades från att vara lösningen på alla framtidens energiproblem till att uppfattas som själva problemet.
  Det folkliga motståndet var kompakt från början, med rötter i motståndet mot den svenska atombomben på 50-talet. Men kärnkraftsmotståndarna saknade till en början organisation och självförtroende, de kunde inte hävda sig mot en enad front av politiker och experter.
  Detta ändrades i mitten av 70-talet när Hannes Alfvén, nobelpristagare i fysik, med hjälp av riksdagskvinnan Birgitta Hambraeus övertygade Thorbjörn Fälldin om att riskerna med den nya kraftkällan var för stora.
  I motsats till vad kärnkraftsförespråkarna hävdade fanns samma motstånd överallt och utbyggnaden kom av sig på ungefär samma sätt i hela världen i mitten av 70-talet. USA:s senaste genomförda reaktorbeställning kom 1974.
  Kärnkraft är ett riskabelt sätt att tillverka el genom att klyva atomer.
  Riskerna har också i alla länder visat sig vara av politisk natur. I Sverige kom socialdemokraternas kärlek till kärnkraften alltså att kosta partiet regeringsmakten. Liksom många andra kände jag mig grundlurad när Fälldin kort efter valsegern gick med på att ladda Barsebäck 2. Det gick alltså inte att stoppa kärnkraften på ”parlamentarisk väg”, nu måste andra metoder användas.
  Centerpartiet kunde inte genomdriva sin politik i en regering där högern var stark. Därför krävde partiet folkomröstning om kärnkraften.
  Motståndet kom främst från socialdemokraterna, som väl kände på sig att hela arbetarrörelsen höll på att klyvas av denna fråga.
  Jag bodde nära Forsmark och grubblade över om vi skulle kunna bo kvar om det verkligen var farligt.
  Så kom Harrisburgolyckan. En reaktor vid kärnkraftverket Three Mile Island i Pennsylvania i USA drabbades den 28 mars 1979 av partiell härdsmälta, den var på vippen att explodera av vätgastrycket i reaktorinneslutningen.
  Det blev gripande tv-bilder: mammor som la våta handdukar över sina barn som andningsskydd och långa bilkaravaner med familjer som lämnade sina hem. Kraftbolaget hävdade hela tiden att allt var under kontroll, reaktorn skulle vara i drift igen efter en veckas reparationer. De pågår än, trettio år senare...
  Hemma i Gimo läste jag någon dag senare en artikel i ett medlemsblad där Ingvar Carlsson förklarade varför socialdemokraterna under inga omständigheter kunde gå med på folkomröstning om kärnkraften. Just när jag läst klart kom Olof Palme i radionyheterna med beskedet: det skulle bli folkomröstning.

BILDERNA FRÅN HARRISBURG hade fått partiledningen att tänka om. Det gjorde även jag, jag lämnade partiet.
  I dag byggs i stort sett inga nya kärnkraftverk i världen, delvis på att avregleringen av världens elmarknader har gjort kärnkraften olönsam, men kanske främst på den misstro mot experter som växte sig stark under 70-talet.
  Det var då allmänheten insåg att experternas opimistiska löften om kärnkraften inte höll. Denna nya misstro mot experter finns nu på alla områden och den är en av1900-talets viktigaste och mest konstruktiva samhällsförändringar.

Åsa Moberg