Det politiska våldet svepte över världen och även Sverige drabbades av terroristattacker.
Nya rörelser utmanade det etablerade samhället och kampen för miljön kulminerade i beslutet om en folkomröstning om kärnkraften
Åsa Moberg skriver här om 70-talet - det sista årtiondet av våldsam kamp mellan höger och vänster.

70-talet framstår som ett decennium utan tydlig identitet, inklämt mellan 60-talets väldiga vänstervåg och 80-talets obetvingliga högervåg.
  Men det var i själva verket ett dramatiskt årtionde, det sista decenniet av våldsamma strider mellan de klassiska ideologiska grupperingarna.
  Den väpnade kampen mellan höger och vänster, mellan stormakter och befrielserörelser, krävde hundratusentals dödsoffer i tredje världen. I de välmåendeindustriländerna skakades tryggheten av terrorister som använde kidnappningar, mord och flygplanskapningar som politiska uttrycksmedel.

ÄVEN ETT SÅ FRIDFULLT LAND som Sverige nåddes av den internationella terrorismen. Jugoslaviens ambassadör i Stockholm mördades av den kroatiska fascistorganisationen Ustasja, som senare kapade ett flygplan mellan Stockholm och Malmö för att få loss mördarna ur svenskt fängelse. Det målet nådde de, efter några dygns intensiva förhandlingar med justitieminister Lennart Geijer.

1971: Kroater skjuter ihjäl ambassadören På 1970-talet drabbade den internationella terrorismen Sverige.   Den 6 april 1971 stormade två beväpnade jugoslaver, Andjenko Brajkowic och Miro Baresic den jugoslaviska ambassaden i Stockholm för att kidnappa ambassadören Vladimir Rolovic. I det kaos som uppstod sköt de ihjäl honom. Attentatsmännen tillhörde den kroatiska frihetsrörelsen Ustasja. 1975: Ambassad sprängs i luften Den 24 april 1975 stormade sex terrorister västtyska ambassaden i Stockholm. Deras krav var att 26 medlemmar ur Röda armé-fraktionen skulle släppas.   För att understryka sina krav skjuter de ihjäl två västtyska diplomater.   Plötsligt exploderar terroristernas medhavda bomb av en olyckshändelse. Två av terroristerna dör av skadorna. De övriga fyra utlämnas och döms i Västtyskland till dubbel livstid. 1977: Hämnden på Leijon stoppas Den 31 mars 1977 greps den västtyske terroristen Norbert Kröcher, 26, i Stockholm.   Han planerade att tillsammans med svenska medhjälpare kidnappa Anna-Greta Leijon och sätta henne i en trälåda med måtten 1 x 1 x 0,75 meter. Detta som hämnd för att regeringen utvisade terroristerna som sprängde den västtyska ambassaden, av dem dog av sina skador. Enligt planen skulle Leijon hållas fången i en källarlokal på Katarina Bangata i Stockholm, medan Kröcher förhandlade med regeringen.

  Den tyska terrorgruppen Rote Armee-Fraktion ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm och sprängde den i luften. Ett drama som krävde flera liv.
  En grupp kring den tyske terroristen Norbert Kröcher ledde en liga i Stockholm som skulle kidnappa den tidigare arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon. Planen avslöjades i tid, men bilderna på den lilla lådan som offret skulle hållits fången i förskräckte hela Sverige.
  Sådana enstaka dramatiska våldsamheter minns många, de fick stor plats i nyheterna. Omvälvningar som pågår länge blir lättare glömda, även om de betyder mer.
  På arbetsmarknaden hände stora saker. De etablerade organisationerna tappade greppet och Sverige skakades liksom resten av västvärlden av en lång rad vilda strejker. Till och med poliser och bankanställda kunde hota med strejk.
  Alla kategorier strejkade, mest uppmärksammade blev gruvarbetarna vid LKAB och hamnarbetarna, där några bildade Hamnarbetareförbundet, en utbrytning ur Transport. Städerskor och lokförare var andra grupper som strejkade mot ackordslöner och orimliga arbetsvillkor.
  Till och med de intagna på fångvårdsanstalterna ordnade landsomfattande strejker, ibland i solidaritet med andra grupper, ibland med egna krav som slut på isoleringsstraffen och rimligare villkor i fängelserna.
  Och märkligast av allt idag: alla dessa grupper behandlades som likvärdiga i massmedia, även fångar var människor.
  I augusti 1972 kletade tolv av dem smör över bevakningskamerorna på Sveriges rymningssäkraste anstalt, den nybyggda Kumlabunkern, och smet iväg över muren. De fick både folkets och massmediernas sympati. Den mest namnkunnige av rymmarna var Tony Rosendahl som blev en respekterad skribent. I 1974 års När Var Hur var det han som skrev fångkampens historia.
  På varje större anstalt producerade de intagna sin egen tidning, Betongbladet på Kumla nådde rekordupplagan 2 500 exemplar under chefredaktören Clark Olofssons ledning. Unga journalister som jag själv brevväxlade med intagna på svenska fängelser och mentalsjukhus.
  Clark Olofsson blev annars mest uppmärksammad under några dramatiska augustidygn 1973 i ett bankvalv på Norrmalmstorg. Dit hade han förts av myndigheterna på begäran av bankrånaren Janne Olsson, som tagit fyra personer ur personalen som gisslan och höll stånd i fem dygn.

I ETT TELEFONSAMTAL HEM TILL MIG från bankvalvet hävdade Olsson att syftet var att visa att pengar ingenting betyder, han funderade på att sätta eld på bankvalvets alla tillgångar.
  Samtliga kom så småningom ut oskadda, men det faktum att gisslan var mer rädd för den beväpnade polisarmén utanför bankvalvet än för rånaren har gått till psykologi-historien under namnet ”Stockholmssyndromet”.
  Detta skedde samtidigt som den gamle kungen Gustav VI Adolf låg döende på Sofiero och Bo Holmströms nonstop-rapportering från Norrmalmstorg markerade en milstolpe i svensk tv-historia. Det var första gången tv direktsände nyheter på nätterna.
  När kungen senare avled innebar det ett oanat uppsving för monarkin. Vi som krävde monarkins avskaffande i samband med den unge Carl XVI Gustafs giftermål med Silvia Sommerlath var lätt räknade.
  När jag kallade henne ”den vackra tyskan som gick sängvägen till Sveriges tron” var inte hela läsekretsen förtjust, men faktum är att till kungahus finns endast sängvägar: man föds eller älskar sig in dit.
  Medan respekten för kungahuset växte höll tilltron till den traditionella parlamentariska demokratin på att upplösas.
  Nya rörelser växte sig starka. De etablerade politikerna klagade bittert över den oordningen, men de fick ge sig i många frågor. ”Alternativ stad” räddade delar av Stockholms innerstad från fortsatt hårdhänt modernisering.
  Striden kring almarna i Kungsträdgården blev en symbol för miljöaktivisternas framgångar: med sina egna kroppar skyddade de almarna mot motorsågarna. Aktionen blev folkfest och den planerade tunnelbanenedgången fick flyttas.
  Början av 70-talet var en omvälvande tid för kvinnorna. De fick tillträde till tidigare helmanliga arbetsplatser i industrin. Hemmafruarna började studera på Komvux. Det kan tyckas obetydligt, men för kvinnor var detta en historisk tid.
  1974 fick Sverige en ny abortlag, med rätt till fri abort till 12:e veckan. Samma år lagstiftade riksdagen om rätt till förskola för alla barn. 1975 var FN:s internationella kvinnoår och jämställdhetsdebatten fördes överallt. Böcker som ”Fräls oss ifrån kärleken” av Suzanne Brögger och ”Män kan inte våldtas” av Märta Tikkanen hade en kolossal frigörande kraft, den senare kom som skriven för att passa in i en uppblossande debatt om kvinnomisshandel.

Läs fortsättningen