En död gerillahjälte blev 60-talets idol
Ernesto Che Guevara
Ernesto ”Che” Guevara tillfångatogs och avrättades 1967 av CIA och den bolivianska militären i byn La Higuera i Bolivia. Därefter fördes han till Vallegrande där en officer visade upp den döda kroppen för pressen.
Bild: AP

Staffan Heimerson Staffan Heimerson om ett 60-tal av pop, sex och protester
1960-talet började som en stillsam fortsättning på 50-talet men exploderade snart i ungdomsrevolt, politiska protester och sexuell frigörelse.
Staffan Heimerson skriver här om ett decennium fyllt av popmusik och personkult - där idolerna kunde vara protestsångare eller gerillahjältar från djunglerna i tredje världen.

Låt oss säga att ni vill återuppleva sextiotalet. Ni försöker att finna en bild - en enda - som komprimerar och sublimerar detta romantiska, tillspetsade decennium
  Vilken är bilden?
  Människans första steg på månen? Eller en Beatle i lång men vårdad frisyr? Eller president Kennedy skjuten till döds i baksätet av sin öppna Lincoln?
  Inte. Sextiotalet finns - andligt, politiskt, emotionellt - i bilden av Che Guevara. Den är syntesen av sextiotalets innehåll: idealism, idolkult och image. Av romantik och revolution, rockmusik och radikalisering. En blandning av pop, protest och personkult på en diet av rött vin och röda idéer. Ungdomskult, sexualrevolution och tredje världen-solidaritet.
  Det svenska sextiotalet och bilden av Che Guevara. Som hand i handske.

Citat:VALLEGRANDE i Bolivia. Jag såg hur Ernesto Che Guevaras lik - fastsurrad vid landningsstället till en helikopter - fördes hit till en makaber likvaka. Inget tvivel finns om identiteten. Che har stupat i det bolivianska frihetskrigets hårdaste drabbning - skjuten genom ljumsken, bröstet och halsen. Det var ingen svårighet att känna igen honom. Han var magrare än jag väntat - men helt lätt att känna igen på sina karakteristiska ansiktsdrag. Han hade åter skägg och håret var långt efter månaders partisanliv i djungelområdena i sydöstra Bolivia.”
Björn Kumm
Aftonbladet den 11 oktober 1967
DET VAR TYDLIGT att en ny TID hade brutit in. Som fenomen gick det globalt i takt med avkolonisering och världskommunismens expansion. I västvärlden var det mera betydelsefullt att det ackompanjerades av ett medicinsk-vetenskapligt genombrott, p-pillret, och en ny kulturföreteelse, popmusiken.
  Gränserna löstes upp mellan pop och politik, pornografi och protest. Bob Dylan och Olof Palme blev olika sidor av samma mynt. Och när en ikon behövdes (ikon är, som Erica Jong konstaterat, vår tids uttryck för mega-celebritet) kunde ingen komma bättre till pass än den argentinsk-kubanske guerilleron Che Guevara, när denne ljutit sin martyrdöd i Bolivias djungel.
  Katalysatorn för denna intensitet var Vietnamkriget. Det är ett krig som ingen sagt ett gott ord om. Det finns sannolikt inget gott att säga om det mer än möjligtvis förklaringen, att det grundade sig i en ängslan för en kommunismens dominoeffekt över hela Ostasien.
  Det var ju en tid då det fanns två supermakter och båda spände musklerna. Det blev lätt att välja Vietnams sida - och med automatik blev antiamerikanismen en statsreligion, som fick leva vidare de följande decennierna.
  Antiamerikanismen är en europeisk snobbsport med gamla anor. Det är således inte en Jan Myrdal eller en Anders Ehnmark som sagt: ”Vad handlar Amerika om annat än miljonärer, skönhetsdrottningar, grammofonmusik och Hollywood?”
  Det är Adolf Hitler.

SEXTIOTALET BÖRJADE SENT. De första åren putsades det svenska folkhemmet allt prydligare. Människor flyttade in i radhus och köpte bilar. Dagen kom då fler människor bodde i staden än på landet. Butikerna fick inte hålla kvällsöppet. Riksdagen hade fortfarande två kamrar. De som gav ut nya uppmärksammade böcker var Pär Lagerkvist och Eyvind Johnson. Den mest populära filmen var ”Änglar, finns dom ...” med Jarl Kulle och Christina Schollin. Fortfarande förmodades idrottsmän vara amatörer och Sveriges bästa medeldistansare, Dan Waern, diskvalificerades för att ha tagit emot några hundringar under bordet.
  Medier var fortfarande primärt en statsangelägenhet. Det fanns bara en TV-kanal. Bröderna Cartwright var ett samlande samtalsämne och den mest populäre nyhetsuppläsaren, Olle Björklund, fick sparken för att han ville ”larva sig i parkerna”. Genom en suspekt lagstiftningsmanöver stoppades den populära privatägda radiostationen Radio Nord.
  Det var stabilitet, oskuld och optimism - och l’ancien regime med dess märkesnamn levde kvar. Sverige styrdes av Tage Erlander. General de Gaulle kallades in för att stabilisera Frankrike. Konrad Adenauer närmade sig 90 men var fortfarande Västtysklands förbundskansler. Churchill satt i brittiska underhuset och andra världskrigets härförare Eisenhower var ännu 1960 Amerikas president.
  Sextiotalets första hälft var i praktiken bara en fortsättning av femtiotalet.
  Jag stämmer av detta påstående mot de tre komponenter som gjort sextiotalet legendariskt: sex, popmusik och Vietnamengagemang.

Läs fortsättningen