Jimi Hendrix, Stone, Janis Joplin, Dylan
Jimi Hendrix, Rolling Stones, Janis Joplin, Bob Dylan – ingen av sextiotalets företeelser har blivit så bestående som popmusiken.
Bilder: AFTONBLADET, AP

Citat:Musiken från 60-talet lever kvar 30 år senare – över hela världen

SEX: Katalysatorn för den nya sexualsynen var p-pillret, som under namnet Enovid släppts på marknaden i USA i augusti 1960 men i Sverige kom först i maj 1964.
  Här präglades årtiondets första år av en gammaldags moraldebatt, vilken framför allt växte fram ur två kvinnors debattböcker.
  Kristina Ahlmark, journalist på den borgerliga veckotidningen Idun, skrev 1962 ”Jungfrutro och dubbelmoral”. Hon frågade vad det är ”för tjusning i att förneka kroppens lustar” och myntade uttrycket ”kärlek för vänskaps skull”.
  Ungefär samtidigt publicerade Eva Moberg boken ”Kvinnor och människor”. Den var feministisk utan att ordet ännu kommit i bruk. Moberg sågs av många som ett hot mot den bestående ordningen, när hon hävdade att ”kvinnan inte är bättre lämpad än mannen att ta hand om barnen”.
  Böckerna förebådade en ny tid med en ny livsstil. Men landet var inte moget för denna frigjordhet. Böckerna väckte häftiga känslor och fördömanden. 140 läkare gick två år senare ut i ett upprop och ”varnade för översexualiseringen” och biskopsmötet fördömde sex utanför äktenskapet.
  En het abortdebatt rasade fortfarande vintern 1965. Först hade kvinnor vittnat om att de åkt till Polen för att få abort, sedan hade den liberale debattören Hans Nestius berättat att han varit med att förmedla den typen av resor. En rad åtal låg i luften.
  1965 är året då sexvallen bryts. Då utkom ”Kärlek I”. Ansedda kvinnliga författare skrev pornografi. Justitieministern avstod från att åtala förläggaren. Ordet ”porr” satte sig i svenska språket och ”Kärlek II” nådde en upplaga om 300 000 sålda exemplar.

POPMUSIK: Ingen av sextiotalets företeelser har blivit så bestående som dess musik. I dag, fyrtio år senare, präglar den de flesta musikformer världen över och den har fött lika många stjärnor och nyskapande artister som jazzen födde under tjugo- och trettiotalen.
  Men i Sverige i sextiotalets första hälft togs rock och pop inte på allvar. Den var klämd mellan kulturelitens aversion mot nya företeelser och den breda publikens smak som mera följde Svensktoppen, där Ann-Louise Hansons ”Vita rosor i Aten” och Anita Lindbloms ”Sånt är livet” låg i topp.
  Typiskt är att när i juli 1964 Beatles gav konsert i Stockholm sågade Dagens Nyheter musiken - ”den skiljer sig inte från andra liverpoolgruppers” - och texterna avfärdades som ”barnramsor”. Naturligtvis var Rolling Stones ännu värre, när de kom i april 1965: ”Slafsigt - och musikaliskt inte i nivå med Beatles”.
  Även annan populärkultur satt trångt. Moderna museet lanserade i februari 1964 konstnärerna Warhol, Oldenburg och Lichtenstein, som ju med tiden skulle betraktas som banbrytande. Men Dagens Nyheters konstkritik använde ordet ”bluff” och fann utställningen ”tråkig, platt och fantasilös”.
  För den som sysslade med film hotade censuren. Ingmar Bergmans ”Tystnaden” JO-anmäldes för att ”dess sexscener är skadligt upphetsande” och i december 1963 blev det totalförbud för Vilgot Sjömans ”491”, som diskuterade sociala förhållanden; i censurens ögon var den ”tukt- och sedlighetssårande”.
  I ett land där befolkningen slutat att gå i kyrkan och religion knappt spelade en marginell roll, dömdes humoristen Lasse O’Månsson i mars 1964 för att ”ha skymfat nattvarden”.

VIETNAM-RÖRELSEN: Konflikten i Vietnam, mellan det kommunistiska Nord och det korrupta Syd, hade legat och pyrt sedan 1957. President Kennedy gick så fort han 1961 installerats som president in med amerikanska ”rådgivare” på Syds sida och genom att enbart satsa på antikommunism och inte på demokrati och mänskliga rättigheter kom kriget redan i tidigt sextiotal att ådra sig alla tänkbara skamligheter.
  FNL - en bokstavskombination som i västvärlden skulle få kultstatus - hade i Vietnam bildats redan i december 1960. Sommaren 1963 pågick härskarfamiljen Diems jakt på buddhister. Munkar brände sig offentligt till döds på Saigons gator. Men i svensk press är utlandsintresset koncentrerat till Det Stora Tågrånet i England.
  Inte förrän den 18 augusti 1965, då president Lyndon Johnson sedan månader trappat upp krigföringen och börjat skicka in en halv miljon amerikanska soldater och bombat i norr, kritiserade Torsten Nilsson som var svensk utrikesminister USA. Men i Sverige gick ändå intresset för Vietnam på mindre än halvfart.
  Det var med det politiskt-moraliska engagemanget som med sex och popmusik - det mentala sextiotalets genombrott skulle komma senare än vi inbillat oss.
  Men då med kraftfull sprängverkan.

Läs fortsättningen