PÅ MORGONEN DEN 9 APRIL 1940 invaderade Hitler både Danmark och Norge. Danmark kapitulerade omedelbart, medan norrmännen höll försvaret uppe till den 7 juni.
  Sverige befann sig under akut tyskt hot.
  I denna situation valde Per Albin och samlingsregeringen att, som det hette, iaktta strikt neutralitet, men kom snart att utsättas för hårda tyska påtryckningar.
  Tyskarna krävde att få transportera trupper och krigsmateriel till och från Norge på svenska järnvägar.
  Regeringen sade ja - en svår och generande eftergift.
  ”Så bröts vår kära och strikt hållna neutralitetslinje av insikten om det orimliga i nuvarande läge: att taga risken av ett krig!” skrev Per Albin i sin dagbok.
  Många författare gjorde under fyrtiotalet litterär värnplikt. Vi fick ett slags beredskapslitteratur. Budskapet var nationellt och uppbyggligt. Sverige var en gammal fin nation, väl värd att försvara mot utländska inkräktare. Men de flesta var starkt kritiska till undfallenheten gentemot de tyska kraven.
  Vilhelm Mobergs Rid i natt (1941) är en av den svenska bokmarknadens största succéer men också ett hårt angrepp på eftergiftspolitiken.
  Också filmen gjorde värnplikt och deltog i den nationella uppbyggelsen. Det var dels fråga om propagandiska kortfilmer som blev uppskattade inslag på biograferna under beredskapsåren, dels patriotiska långfilmer både med och utan statlig sponsring. Det blev fosterländska naturscenerier, folkvisetoner och allt skönare och mäktigare naturbilder - äppelblom, björkdungar, vitsippsbackar och romantiska skogstjärnar.
  Stig Järrel och Hasse Ekman var flyghjältar i heroiska Första divisionen medan Leif Kihlberg och Karl-Arne Holmsten vågade livet i Örlogsmän.
  Filmatiseringen av Rid i natt, regisserad av legendariske Gustaf Molander hade ett politiskt ursinne och en tydlig antinazistisk udd.
  Och överallt spelade man sångartisten Ulla Billquists populära skiva ”Min soldat” som var och är en av tidernas största skivsuccéer i Sverige.
  Under 1940 och större delen av 1941 befäste Hitler sitt välde i Europa. I maj 1940 invaderade Tyskland Holland, Belgien och Luxemburg. Även Frankrike tvingades till underkastelse. England kämpade vidare, ensamt och utan allierade. USA var då neutralt.
  Men så, den 22 juni 1941, bröt Hitler vänskapspakten med Stalin och angrep Sovjetunionen. Redan samma morgon krävde tyskarna att de skulle få sända en division soldater från Norge via Sverige till Finland för att tillsammans med finska män sättas in i kriget mot Sovjet.
  Vad skulle Sverige svara? Kung Gustav V och militärledningen förordade bifall till det tyska kravet. Ett nej skulle provocera Hitler som hade trupper i Norge, Danmark och Finland, menade de.
  Per Albin och samlingsregeringens ledamöter våndades och med dem partiernas riksdagsgrupper. Tveksamheten var stor, men rädslan för att locka Hitler att ge sig på Sverige var större än omsorgen om principerna.
  Resultatet blev en ny, moraliskt tveksam eftergift. Socialdemokraterna ville säga nej, men meddelade att de kunde acceptera ett ja på villkor att de övriga partierna som ingick i samlingsregeringen (högern, folkpartiet och bondeförbundet) också sade ja. För Per Albin Hansson var det angeläget att den nationella enigheten bevarades.
  Tyskland begärde även i juli 1941 tillstånd för ännu en transitering. Men det svenska svaret kom då snabbt, och det blev nej.

Läs fortsättningen