Sverige: 30-talet börjar med skotten i Ådalen – men slutar i politiskt samförstånd. På bilden till vänster landsfadern Per-Albin vid regeringsskiftet 1936. Europa: Mörka krafter på marsch. Till höger Hitler med sina SS-trupper 1939.

Det började med att svensk militär öppnade eld mot demonstrerande arbetare och sköt ihjäl fem människor.
Det slutade med Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO, själva symbolen för svenskt samförstånd.
Yrsa Stenius skildrar här krisens 30-tal, då Sverige valde demokratins väg i ett Europa genombrutet av fascism och kommunism.

Svenskt trettiotal, tänker jag och ser omedelbart en bild för min inre syn: Thommy Berggren och Keve Hjelm i Bo Widerbergs film ”Kvarteret Korpen”.
  Det är en scen där egentligen inget händer. En söndagsförmiddag om sommaren bara. Solljus i köket, fadern är ännu nykter eller i varje fall inte farligt full, sonen avvaktande, dämpad timmarna innan tonårsoron och rastlösheten griper tag i honom. I den trånga lägenheten är det helgstädat och så fint som det kan bli.
  Med vällustigt självförakt beskriver pappan fyllans förförelse för den kritiskt iakttagande sonen, vältrar sig i skildringen av rusets ljuva drunkningsdöd.
  En av fattigdom, arbete och arbetslöshet sliten svensk familj helgar vilodagen.
  Ska jag vara ärlig är jag inte säker på att den här scenen ser ut precis på det här sättet i Widerbergs film. Jag kan ha lagt till eller dragit ifrån eller förväxlat med bilder jag bär i mitt huvud från andra tidsdokument.

Harry och Moa Martinson – skildrade trettiotalet. Bilder: AFTONBLADET

DE FINNS I OTALIGA skönlitterära skildringar ur arbetarförfattarnas produktion, dessa scenerier där misären och strävsamheten uppträder sida vid sida: Där finns fliten, ordningen, redan, de knäskurade golven och dammade hörnen, den tröga men trygga reformistiska arbetarrörelsen. Och sedan som mörka orosmoln alkoholismen, otåligheten, den politiska radikalismen, röd-, svart- eller brunskjortad.
  Ivar Lo-Johansson, Harry och Moa Martinson, Per-Anders Fogelström, Jan Fridegård har beskrivit dem bara för att nämna några och den för-folkhemska atmosfären finns också detaljrikt återgiven hos efterföljande generationers Sverigeskildrare som en Kerstin Ekman, Sven Delblanc, Elsie Johansson och Birger Norman.
  Arbetarnas och böndernas diktare har avsatt de starkaste spåren i vårt kollektiva minne av svenskt trettiotal. Men även svensk borgerlighet från det decenniet finns skildrad av en Gösta Gustaf-Jansson eller Olle Hedberg. En borgerlighet som i litteraturen i varje fall är påfallande litet nazist-anstucken. Hur starkt den var det i verkligheten tvistar en litet yrvaken eftervärld om.
  Sveriges 1930-tal är på sätt och vis en paradoxal historia. För lika väl som jag fick för mig bilder av Bo Widerbergs trots allt förhållandevis idylliska episod från Malmö, eller Sven Delblancs tämligen gudsförgätna Hedeby med ”de förstföddas buskar”, kunde jag ha tänkt på Ådalen 1931 eller Kreuger-kraschen eller kanske Stockholms-utställningen där funkismoderniteten debuterade.
  Däri exponerades en fördomsfri livshållning som banade väg för barndagvård och storkök men också i sin förlängning innehöll eugenik och tvångssteriliseringar med dessas oundvikliga associationer till kontinentens betydligt mörkare trettiotal.
  
SVERIGES 1930-TAL SKILJER SIG historiskt från det övriga Europas från vilket man bör undanta Storbritannien som alltid har vandrat sin egen alldeles speciella väg. Fastän decenniet här hemma började ungefär som överallt annanstans med jäsande kris litet varstans i samhället och pyrande revolthärdar både till höger och vänster, står det i backspegeln ett förhållandevis ljust skimmer över detta andra mellankrigsårtionde i Sverige.
  Trettiotalet blir vändpunkten då de samarbetsorienterade demokratiskt sinnade krafterna inom politik, arbetsmarknad och näringsliv söker sig samman och bjuder de mer auktoritära och direkta aktionernas anhängare spetsen. På trettiotalet läggs grunden för Saltsjöbadsavtalet, den världsberömda svenska modellens Magna Charta som i nästan femtio år reglerade maktförhållandena mellan arbete och kapital med en enastående utveckling av välstånd och trygghet som följd.
Trettiotalet är decenniet då den nationella svenska självkänslan gror och växer. I Franklin D. Roosevelts USA, där New Deal är lösenordet för en återfödd tro på ekonomisk tillväxt, demokrati och utjämning, framstår Sverige år för år allt tydligare som den europeiska avvikaren, den lyckliga demokratin i en världsdel genombruten av fascism och kommunism.
   Detta rykte skulle omstråla Sverige ända fram till 1980-talet.
  Men årtiondet började som sagt illa.

Läs forsättningen