Gustav V håller sitt borggårdstal - skrivet av Sven Hedin - inför 30 000 deltagare i Bondetåget den 6 februari 1914.
Foto: AXEL MALMSTRÖM
Bondetåget och kungens kupp störtade regeringen Staaff
|
STAAFF BLEV STATSMINISTER 1911 och det blev omedelbart konflikt med kungen och högern. Symbolfrågan var försvaret, inte minst förslaget att bygga en pansarbåt. Manfred Björkquist, sedermera biskop i Stockholm, ledde ”Nationalinsamlingen för pansarbåt” och en grupp konservativa jämte chefer inom varvsindustrin bildade ”Svenska pansarbåtsföreningen”.
Kungen ställde upp för pansarbåten. Högern såg förslaget att uppskjuta bygget som ett hot mot fosterlandet och allt fosterländskt tänkande och menade att de företrädde hela nationens intressen.
I ett brev till kungen skrev högerledaren:
”Ers Majestät kan vara förvissad om, att kommer konungamakten i behov av stöd från fosterländska män, så sviker icke svensk höger då den påkallas.”
Socialdemokrater och liberaler agiterade för politisk demokrati, parlamentarism och, i olika varianter, sociala reformer. Socialdemokrater talade om Sverige som det befästa fattighuset.
Under den heta sommaren 1912 var det Olympiad i Stockholm, med kungen som talare och prisutdelare. Olympiaden organiserades av officerare, däribland general Victor Balck, som fått en gata i Gubbängen uppkallad efter sig.
Upptäcktsresanden och pojkboksförfattaren Sven Hedin, som gjort succé med ”Från pol till pol” 1911, gav 1912 ut pamfletten ”Ett varningsord”, som nådde miljonupplaga. Han beskrev hotet från Ryssland och varnade för att kosacker skulle inta Stockholm.
Kungen ville till varje pris bli av med Staaff och försökte bakom kulisserna få till stånd en högerregering, men det misslyckades.
ALLT KULMINERADE i den s k borggårdskuppen den 6 februari 1914. 30 000 demonstranter, mest bönder, tågade till Stockholm i det s k bondetåget och kungen talade på borggården.
Han gick emot regeringen, krävde att försvarsfrågan skulle behandlas ”nu, ofördröjligen och i ett sammanhang” och hänvisade till ”sakkunskapen i min armé”.
Staaff avgick omedelbart och fick stöd av Hjalmar Branting, som lovade att socialdemokraterna skulle ta strid med kungen. Ett arbetartåg med Branting i spetsen samlade närmare 50 000 deltagare.
Kungen tillsatte en försvarsvänlig kungaregering, som kallades opolitisk. Statsminister blev landshövdingen och juristen Hjalmar Hammarskjöld, far till Dag Hammarskjöld.
