Lenin i Stockholm
På väg till Petrograd från Schweiz i april gjorde Lenin ett kort uppehåll i Stockholm där han möttes av bland andra borgmästare Carl Lindhagen.
Foto: VICKE MALMSTRÖM

Citat:Lenin tog vägen över Stockholm till ryska revolutionen
DEN 28 JUNI 1914 MÖRDADES Österrikes ärkehertig Franz Ferdinand av en bosnisk fanatiker på en gata i Sarajevo. Österrike förklarade krig mot Serbien. ”Så kom 1914 det första världskriget, anstiftat av skurkar, prisat av dårar och genomkämpat av slavar”, skrev socialdemokraten Zäta Höglund.
  Nu blev det mer pengar till försvaret men något hot från Ryssland var det aldrig. 1917 och 1918 blev det nödår och statsminister Hammarskjöld, kallad Hungerskjöld, fick avgå men ersattes av en högerregering. Ransoneringarna var hårda, spekulanter och svarta börs-hajar blev nyrika och kallades gulaschbaroner. Tusentals svenskar drabbades dessutom av spanska sjukan.
  Det var hungerdemonstrationer, s k potatiskravaller, runt om i Sverige, t ex i Västervik, Ådalen och Seskarö. Borgerliga skyddskårer bildades, däribland en i Stockholm under ledning av Victor Balck.
  På en klassisk bild ser man Branting bland ridande poliser på Gustav Adolfs torg. Det var demonstration för allmän rösträtt den 5 juni 1917 och Branting lämnade ett sammanträde med arbetarekommunen och gick dit. Social-Demokraten skrev dagen efter:
”Ur det böljande människohavet steg gälla, förtvivlade rop från kvinnor som trampades ner. Poliserans grova ridpiskor och sablar arbetade oavbrutet /.../ Skadade människor låg spridda över platsen ...”

  I riksdagen sa Branting:
”Jag höll själv på att bli överriden, men båda hästarna och de konstaplar som förde dem, väjde åt sidan, när jag stod stilla. Då hästlinjen passerat, var jag på andra sidan om den, men jag såg på några stegs avstånd, hur sablarna höggo in på folkmassan ...”
  Socialdemokratiska partiet splittrades våren 1917 och en minoritet bildade ett vänsstersocialistiskt parti som snart blev kommunistiskt och anslöt sig till kommunistiska internationalen. De var också emot parlamentarismen.
  Efter valet i oktober 1917 bildades en vänsterregering med liberalen Nils Edén som statsminister och Hjalmar Branting som finansminister. Den stora debatten i riksdagen började på våren 1918, blev dramatisk under hösten och slutresultatet kom i november.
  Kungen befann sig på jaktresa i Skåne men såg så allvarligt på läget att han avbröt jakten och tog nattåget till Stockholm, dit han anlände på morgonen den 6 november.
  När bolsjevikerna gjorde revolution i Ryssland i november (oktober i rysk tideräkning) spred sig skräcken i den svenska borgerligheten och man talade om risken för svensk revolution. Det gick rykten om att soldaterna i Stockholms garnison inte var pålitliga. Kungen och drottningen undrade om Branting kunde lugna massorna.
  I det nyligen självständiga Finland utbröt inbördeskrig mellan röda och vita i januari 1918.

TYSKLAND KAPITULERADE, drottning Victorias släkting kejsar Wilhelm abdikerade den 9 november och gick i landsflykt till Holland, matroser vid flottbasen i Kiel gjorde uppror och revolutionära stämningar spreds även i Tyskland.
  Tiden var mogen för en demokratisk författningsreform i Sverige.

  ”Det skall enligt vänsterns uppfattning införas lika rösträtt för kvinnor som för män”, sa högerledaren i riksdagen. ”Och då vill jag, herr talman, för min del säga, att jag icke kan godkänna detta tal om det berättigade i ett sådant krav.”
  Han var särskilt emot kvinnlig rösträtt:
  ”Enligt min uppfattning är detta icke en sådan huvuduppgift för kvinnan, att det kan vara nyttigt att hon föres in i det politiska livet.”

  Kvinnans uppgifter är ”så skiljaktiga från mannens, att det för den stora mängden av kvinnor är viktigare att inrikta sig på dessa andra uppgifter och främst dem, som sammanhänga med kvinnornas verksamhet i hemmen”.
  Högertidningarna skrev om massornas brist på politisk bildning och intellektuella förutsättningar. Svenska Dagbladet talade om ”primitiv arbetardemokrati”, Sydsvenska Dagbladet ansåg det orimligt att majoriteten skulle få bli den dominerande maktfaktorn, Nya Dagligt Allehanda skrev om ”massvälde”, ”ansvarslöshet”, ”oförnuft” och ”inkompetens”. Andra högertidningar talade om skydd mot ”denna primitiva demokrati”, ”ohejdat klass- och massvälde” osv.
  Högerriksdagsmannen Ericsson i Aaby skapade ett bevingat ord, när han skrev om den nya riksdagen ”att vi snart får höra suset från den antågande barbarskogen”.
  Men motståndarna till fullvärdig politisk demokrati fick ge sig. Ivar Andersson, chefredaktör för Svenska Dagbladet, talade om ”kapitulation”. ”Inför folkstormen kunde högern inte vidhålla sitt motstånd”, skrev senare statsvetaren och högerriksdagsmannen Elis Håstad.

Läs fortsättningen