De första Nobelprisen delades ut – det blev bråk direkt

SVERIGE VAR I UNION med Norge, men norrmännen hade strax före sekelskiftet intensifierat kampen mot allt svenskt inflytande. I spetsen gick norska hjältar som polarfararen Fridtjof Nansen och diktaren Björnstjerne Björnson.
  Då, kring sekelskiftet, började norrmännen anlägga gränsfästningar mot Sverige. Strax innan hade norrmännen avskaffat unionsmärket, den så kallade sillsalladen, i flaggan och hissade - trots häftiga svenska protester - sin ”rene norske flagg”.
  I svenska riksdagen höjdes röster om att ”Norge var en erövrad nation och att svenskarna borde vara herrar i sitt eget hus”. Liberaler och hela arbetarrörelsen däremot stödde norrmännen. För dem var detta samtidigt en kamp mot den svenska högern och mot kungamakten.

I december 1901 delades de allra första Nobelprisen ut. Debattens vågor gick omedelbart höga, ungefär med samma argument som nu: Vem är det? Varför just han? Varför inte han!

Dalén fick Nobelpris för sina snilleblixtar Gustaf Dalén (1869–1937) blev den av sekelskiftets svenskar som skulle göra svensk industri känd över hela världen.   Han var bondson från Västergötland som skulle ta över gården och därför gick igenom folkskola och lantmannaskola. Så satt han hemma på gården och konstruerade en separatorvariant. Han visade den för Gustaf De Laval, som sa: ”Du ska bli uppfinnare”.   Det blev AGA-fyren som blev det stora genombrottet. Dalén konstruerade både en blinkfyr och en ljusventil som släckte fyren på morgonen och tände den på kvällen. Bränslekostnaderna för fyrarna sänktes till en bråkdel och världen fick råd att göra sjöfarten säkrare.   1912 fick han Nobelpriset. Strax innan blev han blind efter en explosion i laboratoriet. Men trots sitt handikapp ledde han sitt företag vidare livet ut.

  Litteraturpriset gick till den, även då, okände franske författaren Sully Prudhomme och inte till Leo Tolstoj, som de flesta hade önskat. Eller Zola, Ibsen eller Björnson. Att den kontroversielle August Strindberg var utesluten, förstod de flesta. Samtida kultureliten med bl a Selma Lagerlöf, Albert Engström, Heidenstam, Anders Zorn och Carl Larsson skrev ett hyllnings- och trösttelegram till Tolstoj. Fysikpriset gick till ingenjören Wilhelm Röntgen, han med x-strålarna.

DE STORA POLITISKA frågorna krävde en snar lösning. Under den ökade spänningen med Norge och mot bakgrunden av oroligheter i Europa lyckades politikerna göra upp om försvaret, striden hade då pågått i nära fyrtio år. År 1901 avskaffades indelningsverket, infört i slutet av 1600-talet av Karl XI.
  Alla krafter kunde nu koncentreras på samtidens hetaste ämne: rösträtten, en fråga som debatterats ända sedan 1809. Nu hade man kommit så långt att alla insåg att en reform var nödvändig.
  Bara cirka 8 procent av befolkningen hade rösträtt i riksdagsvalen. Kvinnor var helt uteslutna och bara män med en viss inkomst och/eller förmögenhet fick rösta. Bönderna, som fortfarande hade den politiska makten i riksdagen, slogs med näbbar och klor för att förhindra att valmanskåren förändrades alltför dramatiskt. Det skulle ju bli deras eget politiska självmord.
  Regeringen lade fram ett förslag som gav 12 procent av befolkningen rösträtt.

ARBETARRÖRELSEN REAGERADE häftigt. LO:s ordförande Herman Lindqvist, normalt en mycket försiktig herre, talade för kraftfulla åtgärder. För att sätta press på riksdagen utlystes Sveriges första politiska storstrejk i maj 1902.
  Resultatet blev klassiskt svensk: en utredning tillsattes, rösträtten skulle utvidgas, men varsamt. Riksdagen vann mer tid. Ett bestående resultat av strejken blev att den Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, bildades. I valet på hösten fick Branting tre socialdemokratiska kolleger: metallarbetaren Vicktor Larsson, muraren Nils Persson och skomakaren Fredrik Thorsson.
  Den sommaren återkom upptäcktsresanden Sven Hedin från sin senaste expedition till Centralasien och Tibet, en bedrift som hälsades med jubel av stora folkmassor, men med hån och ironi av till exempel August Strindberg. Hedin upphöjdes till adelsman, den siste svensken som adlades i Sverige.

Ur Aftonbladet den 8 juni 1905.

ÅR 1905 TRAPPADE norrmännen upp kampen. Norge krävde egna norska konsulat, ett naturligt krav med tanke på att Norge hade världens tredje största handelsflotta. Att majoriteten av de gemensamma svensk-norska konsulerna redan var norrmän, spelade ingen roll.
  Striden hårdnade.
  Oscar II vägrade skriva under den norska lagen om egna konsulat, det skulle leda till unionens upplösning, sa han. Den norska regeringen avgick. Oscar kunde inte bilda en ny norsk regering, alltså förklarade Stortinget den 7 juni 1905 att eftersom kungen inte kunde fungera som kung, var unionen med Sverige upplöst.
  Våldsamt jubel och flaggviftning utbröt över hela Norge. Likaså inom den svenska vänstern. Högern och andra borgerliga däremot kände djup sorg.
  Över 30 000 människor marscherade ut till Rosendals slott på Djurgården för att hylla den nu 76 år gamle och ganska krasslige kungen.
  Skulle det bli krig?
  Den svenska generalstaben arbetade febrilt på krigsplanläggning. Sommarens 50 000 övningsinkallade soldater fick stanna kvar i förläggningarna. Stora förråd av ammunition och vapen beställdes.
  Ett agentnät byggdes upp med bland annat lejda brittiska och danska spioner. Några svenska spejare sändes också in i Norge. Krigsflottan stävade mot Bohuslän.
  Inom en viss del av den svenska pressen piskades hat- och krigsstämningar fram. Många krävde till exempel landkompensation av Norge. Finnmark, Tromsö och andra platser nämndes i pressen.
  Norrmännen vidtog egna militära mått och steg. Skjutgator höggs upp i skogarna in mot Värmland samtidigt som en omfattande kampanj för politiskt stöd drogs igång i Europa.
  I denna upphetsade stämning möttes svenska och norska förhandlare i Karlstad i augusti 1905. Hetaste frågan blev de norska gränsfästningarna.

Läs fortsättningen