|
|
|
|
|
– Vi blir nog aldrig vuxna
Felix Herngren och Fredrik Lindström har gjort en film. Den heter ”Vuxna människor” och har premiär i dag. Den handlar om Frank – som spelas av Felix – en man runt de 30 som till synes är väldigt vuxen. Han är gift. Han är framgångsrik advokat. Men han upplever sin respektabla yrkesroll som en fasad (och precis när som helst kan vem som helst avslöja bluffen). Inom sig bär han på en tankevärld som känns alldeles för ovuxen att uttryckas öppet. Frank tänker på olika saker, men överlägset mest på att knulla. Samspelet och kontrasten mellan hur han presenterar sig själv utåt och vad som försiggår i hans huvud är filmens drivmotor. Publiken får följa hans funderingar genom en inre dialog. Han borde veta bättre Enligt manusförfattaren, Fredrik Lindström, så har Frank och män över huvud taget utrustats med en yvig sexualdrift i händelse av krig. Då dör ju många vid fronten och det finns inte längre en man till varje kvinna. Varje man måste därför kunna ta sig an flera kvinnor. För fortplantningens skull. Filmen utspelar sig i fredstid. Men Frank är kåt nog för ett krig.
Han är gift och borde veta bättre. Men det gör han inte. Och han lär sig inte av misstagen. Det är så det är. Och, att döma av filmen, så det kommer att förbli. Vi blir aldrig vuxna. I alla fall inte helt och hållet. – Nej, tyvärr, säger Felix Herngren.  Frank har parallella personligheter. Den vuxne och ovuxne. Man får kanske nöja sig med det?– Det är väl det man kommer fram till när man bearbetar problematiken, att det är ganska vuxet att inte känna sig vuxen, man får acceptera och försöka integrera de olika sidorna, lära sig att vara vuxen och ta ansvar när man måste det, säger Fredrik Lindström. När måste man?– Konkret handlar det om två saker, att kunna försörja sig själv och ta hand om barn. Att lyckas med det etablerar en känsla av att vara vuxen. Ni har barn, att bli pappa kändes alltså vuxet?– Den känslan var så jävla vuxen att det var helt galet. Jag minns när jag första gången var ensam med min äldsta dotter, hon var några veckor gammal och vi skulle gå och handla mjölk eller nåt. Det kändes helt overkligt. Hallå! Det här är mitt barn! Jag har inte lånat det! En jävla upplevelse, jag var helt svettig när vi stod i kön i affären, skiträdd att hon skulle bajsa på sig eller börja skrika, säger Felix. Gifta sig?– Det är oerhört vuxet. Men det kändes som fusk: jag och Jenny älskar varandra, klart vi ska gifta oss, men vi är ju inte vuxna, det var den känslan, säger Felix. Det är nåt liknande Frank upplever i sin yrkesroll. Han handlar vuxet, blir betraktad som vuxen, men kan inte identifiera sig med det. Har ni själva känt så?– Så kan jag känna i intervjusituationer. Träffar jag en journalist känner jag mig till en början i underläge. Men så märker jag ibland att det är journalisten som är nervös. Nåt jag aldrig haft en tanke på. Den här människan tror att jag är på riktigt, liksom, säger Fredrik. – Så tänker jag ofta om jag är på middag hos några jag inte känner. Ibland blir det tissel och tassel: tv-killen är här... Då brukar jag tänka: De fattar inte vilken barnrumpa som sitter här, som har lyckats gifta sig, få barn och göra några roliga gubbar på tv, säger Felix. Vad är första steget in i vuxenheten?– Konfirmationen, då går man in i ungdomen. Nästa steg, för killar, är lumpen. Sen är man vuxen. Att tappa oskulden?– Ja, det är ju en jättegrej, en hållpunkt, men jag vet inte om jag kände att jag blev vuxen, säger Fredrik. – Man kände sig ju inte som ett barn längre, för barn knullar inte, säger Felix. – Att tappa oskulden är en viktig etapp. Men man känner sig vuxen när man ligger med en tjej och inte längre tycker att det är så märkvärdigt, när det blir en del av vardagen, när man fått igång sin sexualitet, när man kan sova ihop utan att ha sex. Det är inte längre woooawoow! Man ligger med varandra när det känns häftigt, säger Fredrik. I grund och botten känner jag mig fortfarande som sju år gammal, jag har samma intressen som då, sen har ens personlighet bara förfinats, olika lager har kommit till...– Ja, så är det. Men jag har mer pengar i dag. Nu kan jag köpa ett tv-spel i stället för att gå hem till kompisarna, säger Felix. – När jag var sju tyckte jag att det var färdigt, jag behövde inte bli äldre, det var en ideal ålder. Sen kom tonåren, man blev stor och fick acceptera att man fyllt 17. Då gav jag upp. Känslomässigt har jag inte accepterat att jag blivit äldre. De sista 20 åren har liksom passerat ändå. Jag är inte riktigt med, säger Fredrik. Kan ni ibland uppleva en barnslig glädje i att göra sånt som uppfattas som vuxet?– Så känner jag när jag bor på hotell, trots att jag gör det jättemycket, särskilt om det är lite lyxigt. Man går runt i sitt rum och låtsas att man inte bryr sig. Drar ut alla lådor. Wow, gratis duschmössa... Jag tycker vid 35 års ålder att massor av saker känns overkligt vuxna. Man får aldrig riktigt den där 100-procentiga känslan av att vara fullt legitimerad i vuxenvärlden. Att regissera, spela i och skriva manus till en långfilm, det är rätt vuxet...
– Vår film jämförs inte med vad vi gjort förut, utan bara med annan film. Då gäller det att kunna bära upp den kostymen. Det är en enorm skillnad. Vi sticker verkligen ut hakan på ett annat sätt än tidigare, säger Fredrik.
|
|
- Att göra långfilm är en vuxen grej 
