|
|
|
|
|
Världens mest betydelsefulla
U2 rev ut flera kapitel ur rockens oskrivna regelbok och blev världens största band. Inom rockmusiken råder fortfarande en skepsis mot band som vågar sig på att sjunga om något annat än att tjejen lämnade en och nu är allt åt helvete. En hälsosam skepsis, då den gamla klyschan om att det mest personliga är det mest allmängiltiga i regel stämmer. För att ge sig på större ämnen, som religion och politik, krävs en annan sorts talang och, framförallt, mod. Den som försöker säga något om sakernas tillstånd och sniffar på de eviga frågorna rör sig nämligen automatiskt betydligt närmare patetikens gräns. Under sina drygt 21 år tillsammans har U2 hunnit vifta med fredsflaggor, delta i otaliga enormt politiskt korrekta välgörenhetsevenemang, sjunga om krigets fasor och sökandet efter Gud och ringt Vita huset från scenen. På köpet har de etablerat sig som ett av världens största band, och blivit något av symbol för det vi brukar kalla ”stadiumrock”.
Bonos röst, stadig och självklar. Texterna, ibland gränsande till det naiva men oftare med en avväpnande, häpnadsväckande slagkraftig ärlighet. The Edges distinkta, banbrytande gitarrstil. Och, framförallt, låtarna. För ingen kommer nånstans med bara tre ackord och sanningen. Utan låtar lär ingen lyssna, hur sanna dina sanningar än är. Jag upptäckte själv U2 genom ”War” 1983. Då var jag tolv år och när man är tolv år handlar inte ”New year’s day” om religionskrig utan om backhoppning på tv och att smälla upp de sista Kina-puffarna. Men jag älskadelåten. Det gör jag fortfarande. Visst har vi haft skäl att tvivla ibland, inte minst på senare år. Det handlade kanske lite för mycket om självironi och flygande kitschcitroner senast vi hörde av dem, på den monstruösa ”Popmart”-turnén. Men U2 är självklara på den här listan. För ”Joshua tree”, där kvartetten lät sin musik slå rot djupt i den amerikanska musikmyllan och tillsammans med Daniel Lanois skapade en av 80-talets odiskutabelt mest klassiska rockplattor. För ”Achtung baby”, som med sitt maskinella sound bildade skola för en stor del av 90-talsrocken och dessutom innehåller ”One”, en av årtiondets finaste kärlekssånger. För ”With or without you”. För ”Pride”. För Scandinavium 1992. För gospelkören i ”Rattle & hum”-versionen av ”I still haven’t found what I’m looking for”. För drivet ”I will follow”, där allt började 1980. Förhoppningsvis har vi inte sett slutet ännu. |
|
En mix av låtarna "Two hearts beat as one", "Sunday Bloody sunday" och "Discotèque".