|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Neil – forever Young
Utom när Neil Young frikopplar sin rödglödgade elplanka. Då förvandlas det fula och trasiga och överstyrda till förtrollande vacker konst. Det är nu bara en av den här kompromisslöse och mångkunnige kanadensarens storheter. Men det är den mest signifikativa – och den som odlats längst och med störst konsekvens. Han må, i ständig strid med rekommendationer från skivbolag och andra monetärt inriktade delar av omgivningen, ge sig ut på expeditioner i helt andra, väsensskilda terränger. Men han återvänder ständigt till det förvrängda gitarrvrålet. Där är Neil Young en sann mästare. Och har så varit sedan de första taggtrådsmattorna rullades ut på ”Everybody know this is nowhere” för trettio år sedan. Det är inte bara det att han gjuter en helt egen ton i distorsionen, lika lätt att identifiera som en nära anhörigs stämma. Eller att han frammanar en energi och en kraft med vilken man i princip kan bränna hål i själva urberget. Det verkligt märkliga är mannens förmåga att fylla oväsendet med värme och skönhet och andlig rymd.
Att höra honom gnissla sig igenom en ”Down by the river”, en ” Like a hurricane”, en ”Hey hey my my (into the black)” eller en ”Over and over” lyfter själen högre än de mest översinnliga yogaövningar. Många – inte minst den amerikanska grunge-scenens hyllade ikoner – har försökt kopiera metoden. Ingen har lyckats. Sällsammare ändå är kanske det faktum att Young är i stånd att skapa samma sorts laddning med diametralt motsatt arbetssätt. Vid upprepade tillfällen under sin långa och milt uttryckt brokiga karriär har han återvänt till den lågmälda singer-songwriter-tradition han en gång tog sats ur. Också då – i hudlösa, nakna, innerliga, inte sällan countryfärgade visor om ensamma förlorares förtvivlan – bjuder han skönhetsupplevelser bortom det gripbara. Tydligast exemplifieras det förmodligen på ”Harvest”, ”Comes a time” och ”Harvest moon”, album som, det lågmälda anslaget till trots, skulle kunna ersätta vartenda svenskt kärnkraftverk. Måhända ligger hela hemligheten i själva kompositionerna. Den 54-årige ex-hippien har en sällsam förmåga att skriva låtar som känns som klassiker redan första gången man hör dem. Enkla, självklara sånger man tycker man hört hela livet – och ändå är förebilderna omöjliga att spåra. Frånsett verken från en lättare svacka i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen inkluderar vartenda album han gjort minst en sådan. Har du inte upptäckt dem ännu är du att gratulera. Du står vid regnbågens fot. |
|
 – Jag är trött på att höra mig själv. Puls Jens Peterson har träffat Robert De Niro. Se honom berätta om sin instats i senaste filmen Ronin Bimbon blir Bondbrud, Efter ”Wild things” är Denise Richards eftertraktad i Hollywood. Studio 54, Puls Jan- Olov Andersson besökte klubben i New York, då det var disco som gällde.
Blümchen, tysklands svar på Pandora tas på pulsen.
ÅRHUNDRADETS ARTISTER:  Neil Young. inleder Puls serie med århundradets 50 giganter. Lyssna på en Neil Young mix.ROCKBJÖRNEN 1998 Rösta fram årets vinnare - 98 var ett dåligt skivår. Rockbjörnsvinnarna Kent försöker hitta några artister att dela ut rockbjörnar till. Bäst på film 1998. Aftonbladets filmrecensenter väljer ut årets höjdare. Se smakprov från årets bästa biofilmer. Bäst på cd 1998. Lyssna på årets bästa album.
FILM: Freak out. Se trailern till Magiska Systrar och tecknade komedin Antz. Upplev stämningen på Studio 54, klubben där alla hängde under discofeberns tidevarv. Läs veckans recensioner. Besök vårt nya filmarkiv. Sök bland över niohundra filmrecensioner.
CD: Det bästa med kråksången. Lyssna på Black Crowes, som vet hur en boogie skall spelas. Besök vårt nya cd-arkiv. Sök bland över tvåtusen cd-recensioner. |
En mix av låtarna "Piece of crap", "The needle and the damage done", "There´s a world" och "Prime of life".
