|
|
|
|
|
”Jag förstår dem som tar livet av sig”
 Camela Leierth är olycklig. Trots att en ny platta är på gång med bandet Dead Starlet. Nya plattan heter passande nog ”Passion for unhappiness”.
Total lycka. Eller i alla fall lagom mycket lycka. Det är väl vad de flesta strävar efter. Men inte Camela Leierth. Hon vill helst vara olycklig. – Lycka är inte inspirerande. Lyckan försvinner alltid, men olyckan består, säger hon. Camela Leierth borde vara glad. Tycker man. Hennes band Dead Starlet har släppt sin första skiva, hon är vacker och intelligent, och hon har en massa vänner. Men så är inte fallet. Camela är bitter. Förhållandet kraschade Det är alltså inte konstigt att hennes band Dead Starlet döpte sin debutskiva till ”Passion for unhappiness”. Och just nu är hon mest bitter på att hennes förhållande har kraschat. I nästan ett år var Camela och Andreas i Dead Starlet ett par. Men nu är det slut. Det hela kompliceras av att Camela tidigare var tillsammans med Johan, som är den sista tredjedelen av bandet. – Jag kan förstå dem som tar livet av sig i Sverige i dag. Det finns nästan inget bra. Man behöver bara åka tunnelbana och titta på människors ansikten, det man ser är nästan bara misär. Det är konstigt att jag fortfarande inte lärt mig att inte bli besviken. Men jag har kommit fram till att lyckan alltid försvinner, men olyckan består. – Det händer att jag är jätteglad. Vissa morgnar vaknar jag upp och är lycklig. Men så kommer alltid olyckan förr eller senare. Det är oinspirerande med lycka. Jag mådde bra när jag bodde i New York och då skrev jag nästan ingenting. Skivbolaget gick omkull
– Det som är så härligt med New York är att det finns så många annorlunda människor. Där kan man gå ut med en enorm hatt med gröna fjädrar i utan att någon stirrar. Sedan finns det en otrolig energi hos folk som inte finns här. Som musiker tycker jag att det är för få spelställen i Stockholm. I New York fick vi spela så mycket live att vi blev sammansvetsade på scen. – Det jobbiga var alla som skulle bestämma hur du skulle se ut. Skivbolaget ville att du skulle klippa dig så, klä dig så, vara så. Allt var supersponsrat och kommersiellt. Allt handlade bara om pengar. Säger hon. I nästa andetag så frågar hon om det är möjligt att det kan stå ett tack till Kanebo i bildtexten. För de sponsrar henne med smink. Camela är en sammansatt person som är mycket mån om vilket intryck hon gör på andra. Hon kanske inte låter sig stylas av skivbolaget, men hennes stil är mycket genomtänkt. 20-tal för hela slanten. När samtalet kommer in på hennes ”riktiga” jobb, möbelsnickare, backar hon. –Skriv inte det. Det är så oglamoröst. Det är inte vad jag vill vara. – Jag tror att jag är född i fel tid. Då fanns det otroligt mycket artighet, det var damer och herrar och hattar och snygg stil. Ibland önskar jag bara att världen kunde vara i svartvitt, som i gamla filmer. Ett tag försökte jag se ut så på scen, men det lyckades aldrig.
Camelas udda stil berör människor. Vissa blir nästan arga. Andra betagna. Som när Dead Starlet spelade i Malmö. Då kom det fram tre lite äldre kvinnor efter spelningen. –De var som besatta och sa till mig att det är så härligt att jag vågar vara ful, att jag vågar göra bort mig. Jag tar det som en komplimang. Det finns alldeles för få egensinniga förebilder för kvinnor i dag, så om jag kan bidra lite grann så känns det bra. – Någon sa till mig att jag är den kvinnliga motsvarigheten till Marilyn Manson. Det är jag också stolt över. Jag tycker han är häftig som verkligen är och lever så annorlunda. Men att vara så personlig på scen har också ett pris. Camela är livrädd för att gå upp på scen. – Jag känner mig som en labbråtta. Alla står där och tittar och bedömer. I bland spyr jag nästan innan jag går upp på scen. Jag mår verkligen skitdåligt av det. Jag har scenskräck. Och busskräck. Och torgskräck med för den delen. arkiv Camela Leierth. Ålder: 23 år. Bor: I Stockholm. Familj: ”Nej, jag har ingen pojkvän.” Yrke: Sångerska och låtskriverska i Dead Starlet. Och möbelsnickare. Aktuell: Med skivan ”Passion for unhappiness”. |
|
