Fortsättning...

Så ”Augustitango” blev en slags hämnd på honom?
   – Hämnd... det kan man inte säga, heller. Det var åter så att jag ville komma ifrån en situation där jag inte trivdes. Det stod still för mig på Rally-TV. Men helt ärligt... jag har lite svårt att minnas vad jag tyckte och tänkte under den tiden. Hela tiden är som dold.
Det var mycket strul kring filmen, eller hur?
   – Pengarna tog väl slut. Faktum är att jag trodde att filmen aldrig skulle visas, men jag vill inte sitta och snacka skit för att jag varit inblandad i något som inte lyckades fullt ut, jag har inget otalt med de människorna.
Tv-serien ”Rapport till himlen” (1994) blev ditt genombrott, eller hur?
   – Om det blev ett genombrott, det vet jag inte. Men det var första inspelningen där lusten var övervägande. Jag sögs in i det där, och började älska den speciella atmosfär som skapas på en filminspelning.
  – Jag hade lärt känna Ulf Malmros (regissör) på Rally-TV, där jag jobbade som alltiallo. Jag gillade honom som fan redan vid första mötet, någon rockvideo med Niklas Strömstedt eller Anders Glenmark, det var som att träffa en hyperbegåvad demonregissör.
  – Vi blev bra polare, han berättade på ett tidigt stadium att han skrev något där det fanns en roll för mig.
”Polismördaren” (1994).
   – Ett avsnitt i Martin Beck-serien. Jag spelar en kille som är oskyldigt misstänkt för mord. Den första grejen jag gjorde sedan jag hade bestämt mig för att satsa på skådespeleri.
Samma år spelade du en riktig mördare i tv-deckaren ”Rosenbaum”. Många skådisar tycker skurkroller är drömroller...
   – Jo, men den här mördaren var inte så elak, mer ledsen och förvirrad, det är inte lika kul.
Vilka är de bästa filmskurkarna?
   – Claude Rains och Basil Rathbone i ”Robin Hoods äventyr” (1938).
Folk i din generation brukar annars snarare säga Al Pacino i ”Scarface”...
   – Tråkigt nog. Det är trist att det blivit så, för när unga regissörer sedan själva gör film är det så uppenbart att de har sett ”Scarface”, som inte är så jävla bra, sådär 7 000 gånger.
Har du själv några idoler eller förebilder?
   – Jag hade inga skådisdrömmar som liten, så jag har bara beundrat från ett annat håll, som filmälskare. Marlon Brando, han står där som en fyr. Och här i Sverige Thommy (Berggren). Jag säger alltid Thommy och det fortsätter jag med tills jag dör, han är så jävla bra.
Samtidigt som du hade bestämt dig för att bli skådis, började du och din pappa få kontakt igen...
   – Det började hända saker med ”Lust...”. Pappa skrev brev till mig, att nu drar det ihop sig, jag slog ifrån mig, skrev ganska hårda och kortfattade svar.
  – Det där pågick ett tag. Till slut kände jag att de fem åren räckte. Det vore jävligt kul att träffas.
  – Vi möttes hemma hos min storasyster Nina och hennes man. Jag gick med på att komma dit, det var stelt i början. Sedan lämnade de andra Bo och mig ensamma med en flaska gin på bordet. Det som i stort sett hände var att vi drack upp den. Sedan var det klart.
  – Jag vet att det nästan låter som om det vore skrivet, det där, säger Johan och skrattar.
Filmen blev en kritiker- och publiksuccé, Guldbagge-belönad, Oscars-nominerad, Bo och du åkte till Hollywood, du skulle få roller där borta...
   – Vår Amerikaresa var fantastisk, som en makalös bonus.
Din egen Hollywood-karriär, då?
   – Man blir spännande ett tag. De (Hollywoods agenter) är som hajar som vädrar blod i vattnet, hugger och smakar lite grann. Jag gick aldrig upp i det där så hysteriskt. Bo tyckte det var roligt, att tala om för alla att det fanns intresse för mig.
Pappa var väl stolt...
   – Ja, självklart, det är klart det fanns en stolthet där.
”Juloratoriet” (1996) blev också en kritiker- och publiksuccé, men du själv fick ett mer blandat mottagande. Det tog dig hårt...
   – Ja, jag var inte alls beredd. Tidigare hade jag bara fått bra omdömen och nu hade jag sugits med i den allmänt positiva känsla som omgav filmen. Jag hade slutat tvivla på min förmåga, jag tyckte vi hade gjort en bra film. Det tog lång tid att komma över, det där med ”Juloratoriet”. Och så blev ju Bo sjuk.
  Johans pappa dog 1 maj i fjol, 66 år gammal. Känslorna kring det är inget han vill prata om. ”Det är så jävla privat”, som han säger.
  Johan är heller inte mycket för att ”vika ut” sitt privatliv i övrigt. Han berättar att han och sambon, radions Amanda Rydman, har ett ”litet umgänge som vi träffar ofta”.
  Vi får se mycket av Johan på bio i framtiden – i ”Lithivm”, i Colin Nutley-filmen ”Under solen”, i danska ”På främmande mark”. På kändisfester och galapremiärer lär han dock bli en lika sällsynt gäst även i fortsättningen.
  – Ska jag gå på krogen, ska det vara med mina vänner, jag vill inte stå med systrarna Graaf och tugga på laxsnittar.
  – Det handlar ju mycket om att visa upp sig, jag har inget behov av det. Det är skönt, att jag är så säker på det, annars är det lätt att tidningsmonstret äter upp en, det verkar som en drog på somliga.


arkiv Johan Widerberg
Namn: Johan Widerberg.
Ålder: 24.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Sambo med radiojournalisten Amanda Rydman.
Aktuell: På bio i thrillern ”Lithivm”, som har
biopremiär
i dag.