|
|
|
|
|
En äkta Castafiore
Näktergalen från Milano. Det är Castafiore. Näktergalen från Timrå. Det är Siw Wennberg. ”En av världens bästa röster.” Så beskriver Siw Wennberg, 53, sin pipa. Sedan, utan förvarning, bränner hon av ett enormt operavrål när hon sminkas i Aftonbladets studio. Sminkösen blir nästan döv – och Siw bara skrattar. – Jo, visst kan jag sjunga. Vi såg henne tidigare i en reklamfilm för ett känt bilmärke. Då sjöng hon så att bilrutorna sprack. Bianca Castafiore, ”Näktergalen från Milano”, i Tintin-böckerna sjunger så rutorna spricker.  Går det att sjunga sönder saker?– Det händer ibland att jag sjunger så att ljusstakarna hos grannarna trillar ner på golvet. Men någon ruta har jag aldrig spräckt. Klagar inte grannarna?– Jussi Björling brukade träna på nätterna och ibland klagade grannarna. Då sa han: ”Ni ska vara glada för att ni får höra mig gratis.” Hon skräder inte orden. Det här är en kvinna som med stort självförtoende berättar om sin karriär, om scendebuten på Stockholmsoperan 1972.
Sedan dess har det blivit många olika roller – och många olika scener. Alla de viktigaste, hävdar hon. Utom La Scala i Milano och the Metropolitan i New York. Den största stjärnan – Jag fick ett erbjudande om att sjunga mot Placido Domingo på La Scala redan 1973, men då tyckte jag att jag var för ung. Den fiktiva operadrottningen Bianca Castafiore är förstås den lysande stjärnan på La Scala i Milano. Ett jättenamn. Och en god vän till den ettrige, lille journalisten och hans vänner. – Jag känner till Castafiore vid namn, men jag har aldrig läst Tintin. Fast det är kul att gestalta henne på det här sättet. Sina 53 år till trots, Siw har inte gett upp än. Drömmen om de stora scenerna, om La Scala finns kvar... – De vill inte ha mig här hemma, Sverige är fatalt dåligt på det sättet. Men jag ska satsa på utlandet igen istället och jag vet att jag kommer att få jobb. – Sedan kommer de be på sina bara knän för att jag ska sjunga i Stockholm igen. Filip Hammar  |
Näktergalen från Milano är den enda starka kvinna som har tagit plats i Hergés annars så manliga laguppställning. Den storväxta operasångerskan kan sjunga vilken människa som helst döv, vilket gör att både Tintin och Haddock gärna undviker henne. Kalkyl däremot, som redan hör dåligt, är förtjust i den italienska primadonnan, som givetvis uppträder på La Scala. Castafiore är, trots sin röst, en i gänget. Och hon ställer alltid upp för sina vänner.