Tyck till om Carl Hamiltons kolumn

Om man som detta lilla land snubblat lyckligt leende genom ett sekel av krig, folkmord och allmänna blodbad, är det kanske naturligt att satsa på att ha tur.
 Som ett utslag av denna starka tro på Fru Fortuna ska folkförsvaret nu avskaffas.

 I stället för försvar får vi en doktrin som kallas ”återtagande”. Det kan översättas ungefär så här: när huset väl står i brand, då tänker vi betala vår hemförsäkring.
 I ett krisläge kommer försvarsmakten att ha kapacitet att under en kortare tid försvara Stockholm. Armén är nedbantad till ett lustigt litet bihang till flygindustrin. Landet är blottlagt.
 I stället får vi nu en armé à la Bildt. Rustad för utländska äventyr, men oförmögen att försvara det egna folket.

En bondepjäs som ger plats vid de stora borden, men lämnar ett tomrum hemma.
 Folkförsvaret och den allmänna värnplikten är inte bara en vacker utan därtill en riktig tanke. Den tar ifrån överklassen, officerskåren eller varje annat samhällsskikt privilegiet att ensamt kunna tala i nationens namn. Genom den allmänna värnplikten görs landets försvar, men också själva nationen, till en angelägenhet för alla.

 Folkförsvaret var en genial idé som behövde moderniseras, inte skrotas.

Därefter har vi varit redo för andra världskriget i femtio år. En armé vinglande medelst cykeltolkning mot fronten och den stora köttkvarnen.
 Ett av Europas starkaste flygvapen, men infanterister med vapen, utrustning och leverpastej från femtiotalet.
 Finnarna, vars nittonhundratal inte varit fullt så lyckligt som vårt, gör en helt annan omvärldsbedömning och behåller sin försvarskraft i stort sett intakt.
 Jag misstror inte Ryssland. Men man bör hysa respekt för en förödmjukad stormakt som söker utrymme och upprättelse.
 Ryssland är vad det är och måste vara. En stormakt.

Tidigare var Sovjetunionen en stabil supermakt i balans med sin huvudmotståndare på världsscenen. I dag är Ryssland en stormakt som befinner sig i såväl inre som yttre obalans. Instabilt, kaotiskt, revanschistiskt och med ett ledarskap upplagt för äventyrligheter.

 Ett försvar måste byggas efter långsiktiga politiska realiteter, inte efter akuta militära hot.

Det efterlyses ofta mer enighet i politiken. Nåväl, här är ett område där enigheten är närmast öronbedövande - följaktligen är det också dödstyst. I praktiken har alla stött denna utveckling. Vänstern därför att smör alltid smakar bättre än kanoner. Socialdemokratin med sin nuvarande bokhållarmani, har tacksamt funnit ett nytt besparingsobjekt. Och högern spanar i det blå efter sitt älskade Jas.
 Steget tas utan debatt. Journalister är ointresserade. Frågan känns medialt som fuktiga fotlappar. ÖB uppträder teknokratiskt och svagt. Dryga stabsofficerare med näsan i vädret läxar upp oroade kollegor och förklarar att ÖB:s förslag är ”spårbart”. Det låter ungefär som den luftvärnsrobot som aldrig kommer att tillverkas.
 Om ÖB hade tagit sin soldatheder på allvar, borde han ha tackat för sig och därmed tvingat upp frågan på den politiska dagordningen.

Man kan tro på ”återtagande” som strategiskt koncept om man vill. Krigsförband går att ”återta”. Men kopplingen mellan folk och försvar går inte att på ett enkelt sätt återupprätta. Folkförsvaret går nu förlorat.
 Därmed riskerar vi att göra oss av med det enda värn vi aldrig kan vara utan: vår vilja att försvara det vi tror på.