Jag kände mig som
en vandrande bluff
Var åttonde lärare som börjat skolan i höst är obehörig, läser jag. Ett faktum som fyller mig med fasa. Innebörden är för mig konkret.
  – Tja, då ska jag väl önska dig lycka till, sa rektorn en het augustieftermiddag på 70-talet, vi skakade hand, och så var jag anställd.
   Den lilla skolans elever var funktionshindrade, de flesta satt i rullstol. Antalet sökande till språklärartjänsten var exakt noll.
  Uppropet ägde rum följande dag.
  Jag var en blonderad 20-åring på höga klackar och frågan är vem av oss som var mest generad vid vårt första möte: jag eller 15-åringarna i min nia.
  Men de fann sig snabbare.
  – Så du har ingen utbildning då? frågade Håkan och klickade med elstolens reglage, för att kunna låta kroppen uttrycka ett irriterat ryck.
  – Nä, sa jag.
  
Under ett helt år på 70-talet undervisade jag på högstadiet i svenska, engelska och tyska. Jag talar svenska, hygglig engelska men ingen tyska. Jag var en katastrofrekrytering i ett absolut nödläge och vi visste om det.
  De tre första veckorna kunde jag knappt sova av skräck.
  Sedan slutade jag låtsas.
  När jag struntade i att leka vuxen började jag också kunna bedriva en slags undervisning som jag uppfann själv efterhand.
  Jag lekte och hoppades att inga föräldrar skulle ringa (vilket ingen gjorde).

Vi studerade Frank Zappas texter och jag roade mig på kvällarna med att skriva besynnerliga läxprov för hand i mitt block: ”Ta ut satsdelar ur följande mening: Min lärare är dum i huvudet.”

Det som upprör mig är vetskapen att ett antal barn just nu får en undermålig utbildning av unga puckon som jag.
Att det inte var en enstaka planeringsmiss av skolverk och universitet som för 20 år sedan tvingade fram en nödsituation, utan att det händer igen.