Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 7 AUGUSTI 1999
  

Staffan Hildebrand.

På 60-talet hjälpte Carl Bildt filmaren Staffan Hildebrand att starta en SSU-klubb i skolan Östra Real i Stockholm.
De blev vänner för livet.
Aftonbladet bad Staffan Hildebrand skriva om sin vän.
Här är berättelsen om hur skolpojken Bildt blev världspolitiker.


Sådan är han
– min vän Carl

Staffan Hildebrand skriver om Bildts väg till politiken
D et är i det tidiga 60-talets anda av självförtroende, humanism och framtidstro som Carl Bildt och jag formades som tonåringar. Vi hade en känsla av att allting var möjligt. Sverige var den näst framgångsrikaste nationen i världen, enligt OECD 1961. Bara Schweiz var bättre, USA kom trea.
  Våra unga sinnen formades i brytningen mellan Folkhemmets slutfas och uppstarten av det socialdemokratiskt dominerade Starka Samhället. Det var också mitt under det hotande Kalla Kriget, där Sverige var en neutral blomstrande oas.
  Elvis, James Dean, raggarna och Nalen ersattes av Beatles, Rolling Stones, långt hår, kondomer, föräldrauppror, starka elevråd och språkresor i Europa.
  För att förstå ideologen och visionären Carl Bildt, och hans starka tro på framtiden, är det nödvändigt att förstå den tidsanda som formade honom. Vi blev tonåringar samtidigt som ungdomskulturen och ungdomen för första gången steg fram som en egen marknad och rebellisk drivkraft i samhällsutvecklingen.
  Vi hade samtidigt en väldig respekt för våra politiska ledare som till exempel Tage Erlander (s), Jarl Hjalmarson (m), Bertil Ohlin (fp), och ungdomsförbunden attraherade många av dom allra viktigaste unga trendsättarna. Dessa politiska ledare släppte fram ungdomen, lyssnade till våra unga krav, respekterade oss.

C arl och jag ledde tillsammans elevrådet, skoltidningen och den politiska aktiviteten i läroverket. Carls moderata skolklubb hade över 200 medlemmar, men jag fick bara ihop åtta stycken modiga tonåringar i den SSU-klubb jag bildade i högerfästet Östra Real.
  Jag kallades upp till rektor, som var en humanist men orolig för att jag skulle bli mobbad, inte minst av lärarna. Han tyckte jag skulle lägga ner klubben.
Carl blev upprörd, följde med till rektorn och förklarade att demokrati var mångfald, åsikter som bryts mot varandra. ”I Östra Real finns hittills bara en ledande åsikt, och Staffan ger oss chansen till en ny! Därför ska SSU-klubben finnas.”
  Rektorn backade direkt och Carl hjälpte mig att skriva SSU-klubbens stadgar. Då var han bara 15 år...
  
D et var särskilt en händelse som kom att påverka Carls beslut att ägna sig åt politik och internationella frågor. Carl och jag åkte på uppdrag av Sveriges Radio till Prag våren 1968, studentrevoltens heta år.
  Kommunistledaren Alexander Dubcek förklarade i ett stort tal att nu skulle socialismen med ett mänskligt ansikte skapas. Prag skulle bli centrum för de nya tankarna, och frigöra sig från Sovjet. Marskalk Tito från Jugoslavien åkte till Dubcek för att stödja honom mot ryssarna.
  Carl och jag var med om ett massmöte med över 100 000 jublande människor på borggården intill det gamla slottet i Prag. Ungdomar från hela Östeuropa var där. Alla trodde på starten av en ny tid med demokrati, mänskliga rättigheter och humanism. Vi talade med ungdomar i de trånga gränderna nätterna igenom. Vi var unga. Vi trodde på framtiden. Något stort höll på att ske.
  För Carl var detta starten på ett uppbrott från Sovjetkommunismens förtryck av friheten. För mig chansen till en humanistisk socialism, som skulle inspirera svensk socialdemokrati.
  
V i bandade 30 timmar intervjuer med förhoppningsfulla Pragbor och reste hem. Samma natt vi kom hem till Stockholm invaderade Sovjets stridsvagnar Tjeckoslovakien och släckte frihetens hopp. Jag minns hur oerhört chockad Carl blev, när han fattade vad som verkligen hänt.
Dagarna efter invasionen beslutade han sig för att viga sitt liv åt kampen för mänskliga rättigheter och individens frihet mot kollektivt totalitärt förtryck. Det var då han beslutade sig för att bli politiker – med internationalismen och Europatanken som den bärande lågan i sitt hjärta.
   Ingen annan händelse politiskt eller ideologiskt har påverkat Carl lika mycket som Praginvasionen. De upplevelserna och erfarenheterna har han burit med sig till Bosnien och Kosovo, Carls hittills viktigaste uppdrag i livet.
  
C arl bjöd mig till Sarajevo som 50-årspresent 1997. Jag fick vara med honom under några högintensiva dagar i hans framgångsrika medlaruppdrag. En av dagarna började kl. 06.30 med en briefing i the Office of the High Representative, kontoret som låg i en förfallen östeuropeisk 60-talsbyggnad. Carls kontor vibrerade av internet, e-post och hela det digitala rummets möjligheter till global kommunikation. Carl älskar att visa upp sina nya IT-prylar...
  Efter briefingen åkte vi till helikopterplattan i Carls bepansrade Merca, omgivna av de misstänksamma muskulösa livvakterna från franska främlingslegionen. Dom hade dessutom ingen humor. Att jag talade franska gjorde dom bara ännu mer misstänksamma.
  ”Det här är min familj, jag har inte ens egen nyckel hem. Så kul har jag det”, sa Carl, som alltså blev inlåst i sin befästa villa i Sarajevo på nätterna.
  Carl sa att han erbjudits att träna med främlingslegionen i deras gym, men att det av nån anledning inte blivit av...
  Vi landade på USA-basen Camp McGovern, nära staden Brsko som stod utanför Daytonavtalet och därför riskerade att bli orsak till nya strider. Tvåstjärnige generalen Miegs, som bland annat krigat i Vietnam, sa till mig att Carls unika förmåga är att få militärer, diplomater och politiker att börja tala med varandra efter månader av isande tystnad.
  Efter en kaotisk presskonferens gav Carl en separat intervju till Christiane Amanpour, den legendariska CNN-reportern och numera personlig vän. Sen gick vi till en sönderskjutet stenhus med en glödlampa i taket. Huset var omgivet av amerikanska marinsoldater.
  Inne i huset försöker Carl få den kroatiske, serbiske och muslimske borgmästaren att tala med varandra i det iskalla rummet.
  Efteråt sa Carl till mig: ”Tänk dig att du inser att männen mitt emot dig ljuger. Men det absurda är också att de vet att du vet att de ljuger. Det är själva starten på förhandlingarna...”
  På några timmar får Carl dessa tre fiender att tala med varandra i lugn och ro. Det var oerhört intressant att se spelet, när Carl ömsom hotar och ömsom lockar för att nå detta konkreta framsteg.
  
H ar Carl förändrats genom Bosnien och nu med FN-uppdraget i Kosovo? Det är en fråga som ständigt ventileras i media.
  Den Carl jag lärde känna som tonåring i Östra Real var en ung person med nyfikenhet, intuition, debattlusta, ödmjukhet och framtidstro. Det politiska spelet i Sverige med vassa armbågar och mycket annat kanske gjorde Carl ibland alltför rastlös och arrogant. Men Bosnien och Kosovo har åter tagit fram den ödmjuke, lyssnande och intuitiva person som jag lärde känna i ungdomen.
Jag anser därför att det är den verklige Carl Bildt som har tonat fram i de internationella uppdragen de senaste åren. Med den skillnaden från tonårstiden att han nu besitter erfarenhet, klokhet och en strategisk fingertoppskänsla på den internationella arenan.
H äromdan visade Carl mig entusiastiskt en ny Palm Top, en handdator, med vilken han kunde kommunicera med hela världen. Det är nog det som han kommer att börja göra efter den moderata partistämman om tre veckor. Det är många därute i världen som vill kommunicera med Carl Bildt.

Karriären började i elevrådet
1965. Ordförande i elevrådet, Östra Real i Stockholm.
1973. Blev, 24 år gammal, politisk sekreterare hos dåvarande partiledaren Gösta Bohman som senare blev Bildts svärfar. Valdes till ordförande i Fria Moderata studentförbundet, ett uppdrag som han lämnade 1974.
1979. Statssekreterare i den dåvarande borgerliga regeringens samordningskansli. Invald i riksdagen.
1981. Moderaterna lämnade regeringen, Carl Bildt tog riksdagsplatsen i anspråk och blev ledamot av utrikesutskottet. Invald i partistyrelsen.
1983. Ledamot av ubåtskommissionen som pekade ut Sovjetunionen som ansvarig för kränkningarna av svenskt territorium.
1986. Partiledare.
1990. Ordförande i International Democratic union, konservativa partiers världsorganisation, ett uppdrag som Bildt fortfarande har.
1991. Gav ut boken ”Hallänning, svensk, europé” om vikten att delta i det europeiska samarbetet.
1991–94. Statsminister.
1995. Fredsförhandlare och civil samordnare av fredsavtalet för före detta Jugoslavien. Bodde i Sarajevo.
1997. Återvände till Sverige på heltid. Gav ut boken ”Uppdrag fred” om tiden i Bosnien.
1999. Utsågs till FN:s generalsekreterare Kofi Annans sändebud för att hantera krisen i Kosovo i Serbien-Montenegro. Lämnar partiledarposten.



Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER