Tyck till om Liza Marklunds kolumn

Allt fler ställer sig frågan: Vart är Sverige på väg? Journalister sprängs, poliser mördas, gruppvåldtäkter har blivit vardagsmat och nazismen frodas.
  Hemskt, javisst, men jag undrar i stället: Varför är ni så förvånade?

Trodde någon att alla nedskärningar, massavskedanden och politiska krispaket inte skulle märkas? Att ökad segregering, större klassklyftor, stor och stabil arbetslöshet och hårdare attityder skulle passera alldeles obemärkt, inte få några konsekvenser över huvud taget?
  Ursäkta, säger jag, hur jävla blåögd får man vara?

Det finns folk i det här landet som har det för jävligt. Som inte har råd att laga sina tänder, gå till doktorn eller hämta ut sin medicin. Sjuka och ensamma människor som aldrig har möjlighet att gå ut. Barn som far illa, vuxna som inte orkar. Jag får tiggarbrev från en del av dem.

  En ensam mamma som inte har råd att köpa gymnastikskor till sonen. En annan som inte har råd att hälsa på sitt barn. En förvirrad dam som låtsas ringa fel på min mobiltelefon för att få någon att tala med några minuter.

Det senaste decenniet har vi knuffat ut massor med människor ur gemenskapen. Värst har det varit för ungdomarna. En rapport från Statistiska centralbyrån, Scb, i januari 1997 visade att 150 000 ungdomsjobb försvunnit under 1990-talet. 150 000 arbeten, enbart för ungdomar mellan 20 och 24 år!!!   Man kan bli skinhead för mindre.
  1990-talet har gjort samhället hårdare rent generellt. Försäkringskassan har dragit ner på personalen, de som jobbar kvar har blivit mer misstänksamma. Kommunerna struntar i lagen och ger inte längre invånarna deras lagstadgade rättigheter. Socialbidragen når inte längre upp ens till existensminimum. Psykiskt sjuka kastas ut på gatan. De gamla dör i sina liggsår.

  Folk reagerar på den nya hårdheten, och jag ser ett starkt och tydligt symptom på detta: nämligen intolerans. Jag märker det i svaren och breven efter mina krönikor.

Under täckmantel av att främja de tre nygamla alternativen till trygghet som Sennett talade om - nationen, rasen eller religionen - ger man sig på bögarna och flatorna.

  Det värsta av dessa tre är de kristnas intolerans, tycker jag. Inte för att en aktiv protestant nödvändigtvis är klokare än en rasist (se på Nordirland) utan för att de hycklar så jävligt. Många kristna anser sig själva vara så himmelens fina och förstående och toleranta och stå Gud så innerligt nära, och så fördömer de alla som inte är exakt som de själva.

Om Jesus levt i dag hade han garanterat varit med och partat på homofestivalen Stockholm Pride som pågår för fullt just nu.
  Fast nu går jag kanske själv i fällan.
  Är jag bara inskränkt och intolerant när jag inte accepterar många kristnas syn på homosex?
  Gud vet.