|
|
|
|
|
Riddare Guillou om sina korståg
En korp kraxar olycksbådande i en skogsdunge längre bort och Guillous ögon smalnar, han stelnar till i ryggen och sänker röstläget: – Nyss var det en ung trana som skrek. Det är nånting på gång här. Mer behövs det inte för att man ska sitta där med öppen mun och undra vad i helvete som pågår därborta i skogen, det är ond, bråd död i görningen, vad är det som huggit tranan och vad är det korpen varnar för? Jan Guillou har en otrolig förmåga att sätta fantasin i rörelse, det är spännande att lyssna på honom, och nånstans i detta ligger väl också förklaringen till hans formidabla succé som författare. Han klappar sin gamla skrivmaskin av märket Adler och ger upp ett litet belåtet grymtande: – Den här har skrivit ihop en kvarts miljard kronor åt Norstedts förlag. Och hundra miljoner i moms. Och tio miljoner, efter skatt, till mig själv. Jojo. Han har gjort slut med Norstedts nu och bildat eget förlag ihop med sambon Ann-Marie Skarp, Liza Marklund och Sigge Sigfridsson, men innan den skilsmässan slog ned som en bomb hann i alla fall en ny storsäljare hamna på bokhandelsdiskarna: Tempelriddaren, andra delen av Guillous medeltidstrilogi. – Den säljer som en Hamiltonroman. 200 000, ungefär. Det får anses som hyggligt. Guillou sprutar ur sig böcker på sin gamla Adler och pengarna rasar in. Man kan undra om han inte skulle kunna skriva precis vad fan som helst och ändå sälja bra – bara på sitt namn. Och ännu mer blir det ju nu när branschen revolutioneras: fifty-fifty mellan författaren och förlaget. 
Man kan väl säga att du håller svälten från dörren.– Jo, det har jag väl lyckats göra för det mesta. Jag svalt ju inte som barn heller. Jag var sju år innan jag begrep att inte alla familjer hade tjänstefolk.
Men det var väl ett par tunna år på sjuttiotalet?– Ett år hade jag 3 500 kronor i inkomst. Det var efter Geijer-affären. Då var jag utfrusen överallt. Jag hade fått sparken från Folket i Bild och var frilansare. I dag vet vi att Geijer-historien var sann, men min tolkning av vad som hände sågs som snudd på landsförräderi. Ingen vågade publicera artiklarna. Jag blev allas fiende. Alla möjligheter att skriva försvann. Det var en riktig soppa, det. Leif G W Persson var inblandad på sitt håll, han fick sparken från polisen och tänkte begå självmord.
Tre år tidigare hade du och Peter Bratt avslöjat IB-affären. Den var ju också sann. Men ni åkte i fängelse.– Bratt satt på direktörskoloni. Jag var först på Långholmen, sen fick jag välja mellan Kumla och Österåker. Jag är väl den ende som stått utanför Österåker och ringt på och krävt att bli insläppt.
Det där måste ha skapat en livslång bitterhet. Och revanschbegär.– Det var kränkande på ett sätt du aldrig kan föreställa dig. Att på 1900-talet bli satt i fängelse för nånting du skrivit i tidningen...oerhört. Efter det letade jag naturligtvis efter varje tänkbart skottläge på Olof Palme.
Du avser en annan typ av skottläge här.– Ja, jag fick honom till slut när jag avslöjade Harvard-affären.
Hatar du honom fortfarande?– Nej, i samma sekund som han dog släppte jag honom.
Affärer, affärer. Det är aldrig lugnt kring dig. Ständig dramatik. Vad du än säger blir det oväsen.– Det verkar så, ja. Senast var det nån som blev upprörd för att jag kallade Alexandra Dahlström i ”Fucking Åmål” för barnskådespelare. Vad då, då? Det är hon ju. Är det rätt att en berusad 14-åring får stå och göra bort sig och förstöra en filmgala i tv?
Som kolumnist i Aftonbladet är du med och käftar överallt. Backar du inte för nånting?– Egentligen inte. Men vissa saker är det för mycket krångel med. Som avvikande sex. Jag kallade Rikard Wolff för pederast när det ska heta bög. Jonas Gardell trodde att pederast och pedofil var samma sak, varpå det blev ett jävla liv. Genast hette det att jag var homofob. Minsta släng från mig i såna här frågor och det blir veckor av kackel. Det orkar jag inte med. Ordet pederast har vållat mig mer besvär än hela Mellanösternfrågan.
Det har väl varit en del känsliga kvinnofrågor också.– Jag har ju en gång pekats ut som RIKSSVINET på en hel löpsedel. Men eftersom jag är feminist, he he, vill jag inte bråka i onödan. Det skulle i alla fall vara intressant att se vad som händer med hedersdoktor Hanna Olsson om polisen får ett erkännande från den misstänkte mannen i det berömda styckmordet. Att obducenten och allmänläkaren är oskyldiga torde stå fullständigt klart. Men om man, som jag, hävdat det från första början är man enligt Hanna Olsson anhängare av styckmord. Vilket ju säger en del om henne.
Du säger att du trivs i fängelser och får bra kontakt med fångarna. Begriper du en man som Svartenbrandt?– Första gången jag träffade honom var han en sund och frisk förbrytare. Sen blev han förstörd av åren på Säter. Han blev lika söndervårdad som Göran Skytte.
Vad var det där, nu då? Göran Skytte?– Ja, han hamnade på en psyksoffa och efter det har han aldrig skrivit bra.
Varför skar det sig med honom?– Vissa människor med anlag för egolansering tål inte exponering i tv. De blir tokiga. Skytte blev kolossalt uppfylld av att vara Skytte. Han började jämföra sig först med mig, sen med Mohammad Ali.
Du talar om tiden i Rekord-Magasinet, succéprogrammet i tv.– Vi hade störst publik av alla samhällsprogram – någonsin. Det var riktig journalistik, juridik i tv. Nåt helt annat än skiten som valsar runt i alla kanaler nu. ”Alice Bah” och allt vad det heter...billiga talkshower.
Nu ska du snart skriva del tre i din trilogi.– Den ska vara klar i juni nästa år. Handlingen har jag klar i huvudet. Det är bara resten, själva skrivandet, kvar. Hur jag ska få ihop det vete fan.
Skrivkramp?– Aldrig! Det är för amatörer. Konstnärsromantik. Skrivkramp är bara lättja. Det enda som möjligen kan få mig att fundera lite är när jag sätter papperet i maskinen och säger ”Jaha, då ska vi omsätta 100 miljoner till. Kapitel ett...”
Det där skulle man nog kunna uppfatta som aningen arrogant.– Jag har ett drivet sätt att uttrycka mig. Jag kan inte få sparken. Jag behöver inte fjäska för nån. Tolkar man det som arrogans är det upp till var och en. Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou är motsägelsefull på många sätt, svår att sätta fingret på, omöjlig att varudeklarera. Det är många som försökt: journalistkollegor som hatat honom för hans stöddighet, kritiker som fnyst åt hans prosa, vänner i rutiga skjortor och jaktgevär som känt sig trampade på tårna. Samtidigt som han varit lysande i tv, lysande debattör, lysande skribent i ett land vars folk älskar honom. Guillou är liksom mycket på en gång. Han är överklassaren som bytte till vänsterkostym. Han är författaren som nog tycker det är finare att vara journalist. Han är mångmiljonären med jord under naglarna och snus under läppen och tvåtusen flaskor fint vin i källaren...som om han inte kan bestämma sig, som om han vill ha två världar i en. Det är typiskt att när man kliver in i det stora, men inte alls pråliga, huset visar sig insidan vara ohyggligt mycket elegantare. Och när det nu hänger en mycket fet och mycket tjusig oljetavla på ena väggen är denna svindyra tavla målad av – Amelin, arbetarkonstnären. Det enda jag med bestämdhet kan säga är: Jan Guillou är ingen riktig man. Riktiga män använder nämligen inte snussprutor. Riktiga män tar med fingrarna. Fem frågor om... TJUVSKYTTE: – En frustrerad upprorshandling gentemot staten. Förr sköt man en björn och tog tillvara köttet. I dag skjuter man en björn för att visa Stockholmsjävlarna att de inte ska komma och bestämma. Det är ett sträckt långfinger till staten. En slags politisk terrorism. BOKRECENSIONER: – Enligt litteraturkritikerna är jag en av de sämsta författarna som funnits i landet. Det är bara läsarna som gillar det jag skriver. Åtminstone var det så fram till min förra bok. PALMEMORDET: – Om de riktiga poliserna fått sköta fallet från början hade mördaren sannolikt varit gripen och fälld. Förmodligen hade denne mördare hetat Christer Pettersson. Ingen teori har varit bättre. VINER: – Jag dricker säkert för mycket vin. Jag lägger ner för mycket tid på min vinsamling också. Men jag minns när man drack billigt rödtjut för fyra spänn flaskan...med min inkomst idag dricker jag precis vilket vin jag vill. P-BÖTER: – För mig har det blivit en slags smygtaxering. Jag betalar 10-20 000 per år. Lapplisorna går i flockar runt Saluhallen på fredagarna, jag kan få två, tre lappar samma dag. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
STRIDBAR Jan Guillou backar sällan för diskussioner. Men efter ”pederast-debatten” aktar han sig numera för diskussioner kring avvikande sex. ”Det blir kackel i flera veckor, det orkar jag inte med”, säger han. 
TYCK TILL