Tyck till om Herman Lindqvists kolumn

I morgon är det 17 maj, Norges nationaldag, dagen då hela Norge och varje norsk utlandskoloni i hela världen blommar ut i en orgie av norska flaggor, glada tillrop och nationell yra. Ingen kan fira sin nationaldag som norrmännen.
 Undrar hur många norrmän som tackar Sverige denna dag?

 Utan Sverige hade det aldrig blivit något 17 maj och inget frenetiskt flaggviftande heller. T o m nationalsången Björnstierne Björnsons ”Ja vi elsker” skrevs först som en hyllningsdikt till unionskungen Karl XV. Om det blivit något Norge överhuvudtaget, hade det helt säkert sett helt annorlunda ut än det vi har i dag.
  Tacka Sverige och tacka framförallt Karl XIV Johan.
Ända sedan tidig medeltid hade Norge varit en efterbliven dansk provins, ett område som vår arvfiende Danmark alltid använde för att komma åt Sverige i de många krig som Sverige och Danmark utkämpade. Karl XIV Johan gjorde slut på detta permanenta danska hot genom att i ett kort och effektivt krig erövra Norge från Danmark. Sverige förlorade 76 man och 128 hästar och gav Pommern och Rügen till Danmark i stället.
 Norrmännen protesterade, naturligtvis, häftigt mot de dramatiska förändringarna över deras huvuden. De snabbskrev sin egen författning, dåtida Europas modernaste och i dag Europas äldsta ännu gällande. De förklarade sig självständiga och valde en dansk prins till egen kung. Allt detta hände den 17 maj 1814.
 Detta var en krigsförklaring mot Sverige.

Den 26 juni 1814 öppnade svenska flottan eld. Nitton dagar senare gav norrmännen upp. Totalt stupade 123 svenskar och ett tusental sårades i detta Sveriges sista (?) krig. Sverige var militärt överlägset, Karl Johan kunde ha krossat Norge totalt, men han hade bråttom. Europas karta höll på att ritas om efter Napoleonkrigen och Karl Johans slutmål var att bli kung av Frankrike, då behövde han Norge och behandlingen av Norge i sin personliga reklam i Frankrike. Han ville visa fransmännen att han, i motsats till
 Napoleon och Bourbonnerna, var en modern, konstitutionell, human och liberal monark.

 Karl Johan och svenska armén kunde ha tvångsinlemmat Norge på samma sätt man bara ca hundrafemtio år tidigare hade inlemmat t ex Skåne och Jämtland i Sverige. I stället skapades unionen.

Under denna sega strid som aldrig upphörde ens en enda timme under de år unionen varade, blommade den norska kulturen, kosten och språket.
 Förattare som Ibsen och Björnson, målare som Munch och kompositörer som Grieg trädde fram, långt innan Sverige kunde visa upp en enda motsvarande internationell storhet. Norska handelsflottan blev redan i mitten på 1800-talet världens tredje största. Norska exportindustrier och norsk järnväg existerade före de svenska. Och över alltihopa vajade den”rene norske flag” som en protestsignal mot den svenska.
 Visst har norrmännen mycket att vara glada över den 17 maj, men utan storebror Sverige hade de aldrig blivit så sturska.
  Vem tackar oss för det?