|
|
|
|
|
Foto: RUNE JOHANSSON
Fredag 24 augusti Polisen tror felaktigt att det är brottslingen Kaj Hansson som är rånaren och tar hans bror till banken för att förhandla. Svaret blir en skottsalva. På kvällen får Kristin Enmark, en i gisslan, prata med Olof Palme. Hon vädjar om att han ska göra som rånarna säger. Lördag 25 augusti Polisen beslutar sig för att låsa in alla sex i valvet. Söndag 26 augusti Polisen borrar ett hål i valvtaket, sänker ner en kamera och tar en bild som visar gisslan vid strypsnaror som bundits fast i bankfacken. Måndag 27 augusti Polisen sänker ner hinkar med mat och öl till gisslan och rånarna. Beslut om att bryta sig in i valvet och använda gas fattas. Tisdag 28 augusti Janne Olsson skjuter ett skott genom ett av de uppborrade titthålen. Polismannen Olle Abrahamsson träffas i handen och käken. Sent på kvällen släpper polisen på gas.Janne Olsson ger upp, gisslan släpps ut innan polisen går in och hämtar honom och Clark.
En Mercedes 220 SE står utanför med motorn i gång. Bredvid bilen står Janne Olsson, en förrymd fånge, utklädd till bänkmålare. Han ska hjälpa sin kompis Clark ut i friheten. Men ett antal fångvaktare lyckades gripa Clark Olofsson innan han hinner över stängslet. Fritagningsförsöket misslyckas. Men en månad senare ska Janne Olsson göra ett nytt försök. Det kommer att bli Sveriges genom tiderna mest uppmärksammade och omskrivna kriminalfall: Norrmalmstorgsdramat. Klockan är tio på morgonen den 23 augusti 1973 när Janne Olsson går in på Kreditbankens kontor på Norrmalmstorg. Resten låter som ett synopsis till en film av Tarantino. Men detta är faktiskt vad som hände: Janne Olsson tar ur en väska fram en kpist, skjuter en salva i taket och skriker: – Det här partyt har bara börjat! Han tar fram en transistorradio ur samma väska, ställer den på disken och skruvar upp volymen. Lokalen fylls av rockmusik, i övrigt är det knäpp tyst när Janne Olsson tvingar en i personalen att binda tre kvinnor: stenografen Kristin Enmark, 23, kassörskan Elisabeth Oldgren, 21, och Birgitta Lundblad, 32.
När de kommer in i lokalen skriker Janne Olsson av någon anledning på engelska: – Are you a policeman? – Yes, I am, svarar Ingemar Warpefeldt sturskt. Då skjuter Olsson rakt mot Ingemar Warpefeldt. Han träffas i handen, muskler och senor trasas sönder och ska aldrig bli återställda. Ingemar Warpefeldt faller kvidande och svårt blödande till golvet. Janne Olsson beordrar den nu livrädda Morgan Rylander att sätta sig i en fåtölj. – Sjung något! beordrar han. Förvirring uppstår, men Olsson viftar så hotfullt med kpisten att Morgan Rylander till slut börjar sjunga ”Lonesome cowboy” där i fåtöljen. En äldre, välklädd herre repar mod och går dödsföraktande rakt mot rånaren. – Jag gör en samhällsinsats, sluta upp med de här dumheterna, säger han. Polisen får leda ut mannen. Det är chefen för våldsroteln, Sven Thorander, som först får höra Janne Olssons krav: – Clark Olofsson ska friges från anstalten i Norrköping och komma till banken. Polisen ska överlämna tre miljoner kronor, två pistoler, skottsäkra västar, hjälmar och en snabb bil. Statsminister Olof Palme och justitieminister Lennart Geijer informeras om kraven. Clark förs i handbojor av polisen in i banken klockan fyra samma eftermiddag. En blå Ford Mustang har ställts utanför banklokalen. I bilen har polisen gömt en radiosändare så att polishelikoptrar kan spåra bilen. Kriminalinspektör Håkan Larsson förhör sig om möjligheten att få skjuta rånaren. Ledningen ger klartecken, men för sent. Gisslan, rånaren och Clark Olofsson har då förskansat sig i valvet. Där inne hittar de bankmannen Sven Säfström gömd, han blir därför också en av gisslan. Dramat har nu blivit en följetong i tv. Samtidigt ligger gamla kungen, Gustaf VI Adolf för döden på Helsingborgs lasarett. Nyheter från Norrmalmstorg varvas med bulletiner om kungens hälsotillstånd. Något före midnatt under dramats första dag ringer telefonen på statsminister Olof Palmes tjänsterum. Det är rånaren. – Får vi inte lämna banken finns snart ingen gisslan kvar, skriker han.
Samtalet bryts innan han räknat klart. Dag två börjar med ett missförstånd. Polisen tror att rånaren är den försvunna brottslingen Kaj Hansson. De har därför flugit upp Kaj Hanssons bror från Skåne och tar med sig honom till banken för att tala rånaren till rätta. Svaret blir en skottsalva. Den riktiga Kaj Hansson sitter på Hawaii. Han läser om dramat i en tidning och ringer för att dementera sin inblandning. Han grips och utlämnas till Sverige... Vid 17-tiden på dramats andra dag får Olof Palme ett nytt samtal. Det är gisslan Kristin Enmark som ringer: ”Jag är faktiskt väldigt besviken på dig Palme. Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv, och nu tycker jag att du sitter och schackrar med våra liv. Jag är inte det minsta rädd för dem, inte det minsta desperat. Kan ni inte låta oss åka iväg, med Clark och rånaren?”Det är det första tecknet på vad som över hela världen ska bli känt som Stockholmssyndromet – gisslans sympati för gärningsmännen. Clark Olofsson går oavbrutet omkring i valvet och sjunger Roberta Flacks hit ”Killing me softly”. Ett av de märkligaste strategiska besluten under Norrmalmstorgsdramat är när polisen beslutar sig för att låsa in rånarna och deras fyra gisslan i bankvalvet.
Janne Olsson är nära kokpunkten hela tiden. Han pratar med gisslan om vem som ska dö först. Sven Säfström vädjar för de unga kvinnornas liv och insisterar på att rånaren ska skjuta honom i stället. Clark Olofsson har beskrivits som den som lugnar ner situationen under de sex dygn de är förskansade i det lilla valvet med en papperskorg i ett hörn för att göra naturbehoven i. På dag fyra hörs ett skorrande ljud inne i valvet. Polisen har börjat borra. En elledning slits av. Det blir becksvart. När hålet är klart sänker polisen ner en batterilampa. Det ringer i valvets telefon. Sven Säfström svarar och skriker: – Gasa oss inte, vad ni gör! Janne Olsson knyter snaror och hänger i bankfacken. Snarorna läggs då och då kring gisslans halsar. Genom det uppborrade hålet sänker polisen ner en kamera och tar en bild. Den blir svensk kriminalhistoria och är sannolikt en av världshistoriens bästa dokumentära bilder av ett brott. Dödsångesten i gisslans ögon och Clark Olofssons blick rakt in i kameran säger allt om situationen i valvet. På måndagen sänker polisen ner mat och öl – med sömnmedel i. Janne Olsson och Clark upptäcker direkt att någon mixtrat med korkarna. Gisslan och gärningsmännen har nu svetsats hårt samman mot vad de upplever som det yttre hotet – polisen. Stockholmssyndromet ska ältas och bli ett begrepp i psykiatrin. Den mest begripliga förklaringen ska Kristin Enmark själv ge i en intervju 20 år senare: – Att söka samförstånd i en pressad situation är inte så konstigt – det är en överlevnadsstrategi.
Janne Olsson skjuter ett skott genom ett av hålen när polisman Olle Abrahamsson ska täcka över det med skottsäkert glas för att göra det till ett titthål. Han träffas i handen och käken och överlever för att slumpen har lagt millimetrarna på rätt sida. Efter skjutningen släpper polisen på gasen. De har beviljats abolition av regeringen. Det betyder att de, om de bedömer det nödvändigt, får skjuta ihjäl Janne Olsson och Clark Olofsson utan att efteråt behöva förklara sig, och utan risk för några som helst rättsliga efterspel. Ett skrik hörs inne från valvet: – Vi ger oss. Ge fan i gasen. Poliserna Håkan Larsson och Johnny Johnsson har specialtränats för operationen. De är beredda att rusa in i valvet och ”bara pumpa med för ändamålet avsågade hagelgevär” om situationen så kräver. Men de behåller lugnet. De kräver att gisslan ska ut först. Kristin Enmark vägrar först, hon är rädd att polisen ska göra Clark Olofsson illa. Till slut kommer gisslan ut. De bägge poliserna går in i valvet, kopplar fast Janne Olsson mellan sig med handbojor och springer ut. Efteråt ska de berätta att det var för att rädda Janne Olssons liv. – En del poliser hade slagit ihjäl honom, därför sprang vi. Det var till och med en som tryckte ett avsågat hagelgevär i ryggen på honom. Ute på Norrmalmstorg gör de en sväng som liknar ett ärevarv framför pressuppbådet med Janne Olsson kopplad mellan sig. Efteråt ska Kristin Enmark träffa Clark Olofsson flera gånger. – Vi har setts ibland. Jag känner hans familj och han min, berättar hon i en intervju. Tingsrätten dömde Clark Olofsson till 6,5 års fängelse för medhjälp då de ansåg att han väl inne i valvet ställt sig på Janne Olssons sida. Men läget var delikat: Clark hade ju förts till banken i handbojor av polisen på order av regeringen. Journalisten Roland Aldeheim kommenterar den 20 mars 1974 domen i Expressen under rubriken ”Clark borde ha varit fri redan”: ”Genom regeringens hastiga och förödande beslut har Clark Olofsson genom bankdramat och den nya domen helt i onödan förlorat ytterligare ett år av sitt dyrbara liv.” Svea hovrätt frikände senare Clark Olofsson helt.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
