Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 16 FEBRUARI 1999
  

Han ville inte ha en
hycklande hyllning

Björn Afzelius såg mest ut som en folkskollärare, men kände sig mer som rebell, en James Dean-liknande rockare. Aftonbladets Jens Peterson berättar om hur proggaren vann folkets kärlek på dansbanorna.


Björn Afzelius avled i natt 52 år gammal. Han avled på sjukhus i Göteborg efter en längre tids sjukdom.
Foto: TOMMY MARDELL
”Sjung ingen
lovsång,
håll inga tal
Låt bli att säja
hur fin jag var”.


Björn Afzelius text ur ”Liten blues vid gravens rand”, från skivan ”Tankar vid 50” som kom 1997.
  Han sjöng om andra som fått sin uppskattning först när det var för sent. Inte heller Afzelius ville ha någon hycklande hyllning efter sin död.
  Sången fortsätter:
”Vill du säga nåt,
så säj det till mig nu”.

  Och så var det. Björn Afzelius fick inte alltid den uppskattning han ville ha.
  Han började skriva sånger i skuggan av Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band på 1970-talet, och det var en skugga han gärna steg fram ur. Varje strålkastare som hittade honom var välkommen.

Sångerna blev kramgoa tryckare
  Hans sånger spelades in av många andra, blev kramgoa tryckare på dansbanorna.
  Men han ville ha respekt också av kritiker och kolleger. Det fick han inte alltid. Han blev ibland mer uppskattad i Danmark och Norge än i sitt hemland.
  Till ett par av sina mest älskade inspelningarna hämtade han melodierna utomlands, danska ”Tusen bitar” och kubanska ”Sång till friheten”.
  Han såg kanske ut som en folkskollärare. Själv kände han sig mer som rebell, en James Dean-liknande rockare som trotsade auktoriteter. Han var hellre buspojken än magistern.
  Skivbolaget han startade hette Rebelle, en ordlek med döttrarnas namn, Rebecca och Isabelle.

Tog ställning och ordnade stödgalor
  Björn Afzelius var en motsättningarnas man.
  Inte bara för att han gärna tog ställning och sa emot, oavbrutet reste runt och spelade på scen efter scen och agiterade för det han tyckte var rätt. Ordnade stödgalor, samlade in pengar, engagerade sig och entusiasmerade andra.
  Han gav aldrig upp.
  Det var inte bara dansbanden som sjöng hans sånger.
  Från ”Bläckfisken” och framåt var han inspiration för låtskrivare och festtrubadurer som gjorde sina egna framträdande av hans sånger. Gärna med ett namn i titeln, som ”Isabelle” och ”Evelina”, ”Juanita” och ”Ikaros”.
  På hans skivor och i hans liv samsades politiken med kärleken. Men om det var politiken som var viktigast för Afzelius, var det ofta kärleken i hans texter som gjorde störst intryck.
  Det bodde en blyg poet inuti den utåt självsäkre agitatorn.
  Så här säger han själv i ”Tankar vid 50”:
”Mitt jobb har jag skött, mina barn likaså,
och vännerna vet nog precis var jag står,
men kärleken liknar en ren katastrof”

  Ensamhet. Längtan. Det är känslorna han beskrev vid 50 års ålder, när guldskivor och pengar inte har så mycket värde.
  En rad förhållanden som tog slut vittnar om en rastlös sökare. Under den säkre förkunnaren fanns en osäker diktare. Under den mogne mannen bodde en ung rockare, som älskade god mat och goda viner och rökte många cigaretter.
  Björn Afzelius skrev en bok, romanen ”En gång Havanna” 1993, där en annan Björn Afzelius kom fram.

Uppgörelse med systemet på Kuba
  En kärleksaffär mellan bokens manlige huvudperson och en svart kvinna på Kuba, kallades av kritiker för gubbsjuk. Själv såg Afzelius boken som en uppgörelse med det politiska systemet på Kuba. När den översattes till spanska 1995 fick den mycket positiva recensioner i Madrid.
  Hånad hemma, uppskattad utomlands. Än en gång fick Björn Afzelius hyllningar någon annanstans.
  Alla människor bär motsättningar inom sig. Den vi själva tycker vi är och den som andra människor ser. Den vi vill vara, och den vi blir. Ibland kanske det är lättare att vara solidarisk med folk långt borta än med de som stått en nära.
En sång till
barnen
  I ”Ikaros” skrev Björn Afzelius en av sina bästa texter. Det handlar om barn som far illa, som vill bli något men hålls tillbaka.
”Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt”
  Det är den av hans sånger som känns allra mest.
  Det här var något djupt liggande som kom fram. Det handlade om värdighet.
  Björn Afzelius ägnade all kraft åt att ge självförtroendet tillbaka åt dem som blivit fråntagen det. Att bli sedd och hörd.
  Hans eget självförtroende var inte alltid lika starkt som andra trodde. Som det förtjänade att vara.

[email protected]

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER