Vem vill ha en blind och autistisk pojke?
Vem vill bli mamma åt en tolvårig blind pojke som tillbringat sina första år fastbunden på barnhem i Rumänien?
  Jag har lovat Anna att framföra frågan. Vi talades vid i telefon, medan jag satt och började bli nervös för ett krismöte på dagis.
   – Kan du ordna en tolk på rumänska? frågade Anna.
  Tror inte det, svarade jag, och tittade på klockan.
  – Men nog kan Aftonbladet betala min senaste resa till Rumänien? sa Anna. Det kom en räkning idag på nittontusen.
  Tja, jag kan ju höra med mina chefer, mumlade jag.
  – Jag förstår inte detta, suckade Anna, jag kan ju inte bara kasta pojken i sjön.
  Nej såklart, sa jag, tittade på klockan igen, och undrade hur jag skulle avsluta samtalet.
  Anna gav sig inte.
  – Jag ska få Dorrell till Sverige, sa hon, jag ska hitta adoptivföräldrar åt honom, tänk Kerstin, om du kunde hjälpa mig.
  Det går aldrig, tänkte jag, men höll käft.
  
Till Anna kan jag inte säga nej. Hon är pensionerad sjuksköterska, från Norrbotten dessutom, och arbetar hårt. När hon är i telefon blir jag ännu mer nervös än när de ringer på kvällarna från reumatikerförbundet eller synskadade barns förbund, och frågar så där undfallande och samtidigt krävande att jag brukar be dem skicka ett inbetalningskort som jag sedan glömmer.
  Anna har jag den största respekt för.
  1991 reste hon till Bratca i västra Rumänien och på barnhemmet hittade hon en femårig pojke, fastbunden, smutsig och blind. ”Besvärlig”, sa personalen.
  Det var Dorrell.
  Annas ömhet räckte till pojken, jag tror att hon helt enkelt älskade liv i ungen, ordnade en ögonoperation, och ett bättre barnhem. Han blev blind på nytt, och apatisk, hon tog honom till Sverige, och kramade på nytt fram en livsgnista.
  Men nu är Dorrell tillbaka i Rumänien.
  Kvar hos Anna finns räkningarna, och ett hopp om att grabben ska få adoptivföräldrar i Sverige. Själv är hon för gammal.
  
Vem vill ha en tolvårig autistisk och blind rumänsk pojke?
  Inte jag.
  Jag hoppas att under våren få åka till Hanoi och adoptera ett friskt och vackert spädbarn. Som jag ska klä i sammetsvelour och bädda ner i påslakan med ekorrar på.
  Tänkte jag, medan jag lyssnade på Anna.
  – Du får inte glömma bort mig, sa hon.
  – Dorrell har förändrats, du kan inte tro... Han ramlar inte jämt längre och han förstår svenska.
  Okey, sa jag, och började stänga av datorn.
  Sedan sprang jag genom Globen köpcenter till tunnelbanan för att inte komma för sent till bataljen på dagis. Före jul fick vi larm om att ytterligare tre småbarn måste beredas plats på vår avdelning. En halv miljon saknas i budgeten, 14 småbarn ska bli 17, och vi föräldrar är rasande över att våra små älsklingar inte garanteras den stimulans förskolans läroplan beskriver.
  ”Inga fler barn in”, är vår paroll. Jag känner det som att vi leker hela havet stormar. Det gäller att snabbt få ner sin egen unge på en stol och sedan ut armbågarna och håll för öronen för att slippa höra bultandet på dörren från de som vill fösa in sina små i värmen.
  Möte på dagis tar fyra timmar. Det är som att långsamt köras genom en mangel, fram och tillbaka igen. Vår nya borgerliga ledning i Katarina-Sofia satsar på äldrevården i år. Pengar tas från förskolan.
  Men kan barnens säkerhet garanteras med så många små barn i en grupp? ”Jag tror det”, säger föreståndaren.
  Två kvinnor från stadsdelsnämnden pratar med stor entusiasm om att se till möjligheterna. När de talat färdigt står det klart att 17 småbarn istället för 14 egentligen är positivt. På något sätt.
  
En moderatpolitiker tycker att vi föräldrar verkar himla negativa. Vi sitter där med våra papper och våra frågor och vi viftar med förskolans läroplan – skiter ni i den?
  Och det gör de. Åtminstone budgetåret 1999.
  Jag vacklar hem och känner mig trött så att det värker i skelettet och undrar; vad hände?
  Sedan tänker jag på Anna som berättade att hon klippte håret på alla ungarna på barnhemmet i Rumänien. Det tog en eftermiddag.
  ”Hårtrimmern lämnade jag kvar”, sa Anna.
  Min fråga till henne var: varför orkar du?
  Hon sa: ”Det kan bli förändring på ett barn, förstår du, om man lägger ner arbete. Så det går inte att bara sluta nu”.
  Hon kallar det ”arbete”, men jag föredrar nog att säga kärlek. Det ligger inga besparingskrav på den, vad jag vet. Så vem är jag att tänka att det inte går, att kärleken är slut för kommande budgetår?
  Det finns en 12-årig pojke, blind och i någon mån autistisk.
  Vem vill?