|
|
|
|
|
Ett handslag
– för freden
Netanyahu försökte pressa Clinton att släppa Israelspionen Jonathan Pollard. Men inte ens Clinton var så desperat för att få ett fredsavtal. Netanyahu ville ha med Pollard på planet hem till Israel som en trofé för att stävja den interna kritiken mot fredsavtalet. Netanyahu visste att Clinton till varje pris ville ha ett fredsavtal för att visa att han trots Lewinsky-affären har kvar sin politiska kraft. Som hund och katt Netanyahu trodde han med utpressning kunde få Clinton att göra eftergiften i sista stund. Att Arafat och Netanyahu under förhandlingarna öppet vrålat okvädningsord i ansiktet på varandra är ingen hemlighet. Men även Clinton och Netanyahu är som hund och katt. Clinton är oerhört irriterad på Netanyahus ständiga förhandlingstrix. När de strax före midnatt i går kväll signerade avtalet var det förstås idel leenden och berömmande ord. Alla försöker utmåla avtalet som en stor framgång. I själva verket är det bara ett mycket litet steg på vägen mot fred. De flesta punkterna i fredsavtalet är sånt man redan kom överrens om i Oslo-avtalet 1993. Men som ännu inte genomförts i praktiken. Inte på någon punkt har avgörande framsteg gjorts. Man kan fråga sig vad som kan förmå parterna att följa avtalet den här gången. En rejäl terroristattack i Jerusalem eller Tel Aviv räcker för att förvandla avtalet till smulor. Då hjälper det inte att CIA ska garantera att palestinierna griper och dömer de palestinska terroristerna. Avtalet är ändå en förutsättning för att att väcka liv i den fredsprocess som varit stendöd de senaste 18 månaderna. Men först när det nygamla avtalets punkter genomförts i praktiken kan de verkliga fredsförhandlingarna börja. De riktigt svåra frågorna om Jerusalem och bosättarna är fortfarande olösta. För att knäcka dem behövs en ny israelisk regering. Netanyahu vill inte och kan inte gå längre. Parterna låstes in Clinton fick verkligen vrida om armen på Israels premiärminister för att få honom att underteckna gårdagens avtal. USA:s president tillämpade samma taktik som när Dayton-avtalet om fred i Bosnien förhandlades fram: Stäng in parterna i en liten håla och släpp inte ut dem förrän det finns ett avtal. I Dayton tog det över tre veckor men då deltog inte Clinton i förhandlingarna. I Wye Plantation tog det nio dagar. Clinton satt med vid förhandlingsbordet under 80 timmar. 
Hans insats saknar motstycke i modern amerikansk historia.Men så är också det här avtalet minst lika viktigt för Clintons personliga framtid som för Mellanöstern.  |
SPIONEN NÄRA STOPPA AVTALET Palestiniernas ledare Yassir Arafat skakar hand med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu under överinseende av Jordaniens kung Hussein efter en lång natts mangling mot ett fredsavtal. Ett fredsavtal som var nära att stoppas när Netanyahu försökte pressa president Clinton att släppa Israelspionen Jonathan Pollard. 
Israel får säkerhetsgarantier för att palestinierna tar itu med terroristerna