|
|
|
|
|
”Jag behöver inte ta potenspiller”
Sveriges äldsta tonåring – i dag fyller han 70 år Vad kan man skriva om Lasse Lönndahl som aldrig skrivits förr? Möjligen att han en gång stått och pinkat bredvid Frank Sinatra på en toalett i Las Vegas. Eller att han faktiskt HAR haft en liten affär med Lill-Babs. Eller att han gjort fyra olika kvinnor gravida under åren. Eller att han kan tänka sig att gifta sig en dag – trots allt. Fast det här är ändå idiotsäkert: I dag fyller Lasse 70, det är en garanterat färsk nyhet. Den evigt unge börjar alltså mogna till lite. Det är väl på tiden, en vuxen karl kan inte gå omkring och heta ”Sveriges James Dean” i all evighet. Det är dags att hittta på nåt nytt. – Vad sägs om ”Sveriges Tom Jones”? Då kanske damerna börjar slänga upp trosorna på scen när jag uppträder, skrattar Lasse. Njaa...ska man döma av åldern på tanterna som ser Lasse smöra fram sitt ”Volaaaaare” på finlandsfärjan den här dagen, då lär det inte bli nån hög sexfaktor på det trosregnet. Den gamle charmören Lönndahl skulle få ducka för yllemamelucker och underbyxor stora som fyrmanstält. – Det är lite PRO över det här. Jag får inga skamliga förslag efter såna här shower, säger han.
 Själv fattar jag ingenting. Du är god för flera miljoner, ändå står du dagen innan din 70–årsfest på en Finlandsfärja och sjunger för 40 pensionärer.– Jaså, har du läst taxeringskalendern? Nej, men jag vet att du är stenrik. Du behöver alltså inte göra det här om du inte vill.– Jag vet det, men vad ska jag göra då? Sitta hemma och räkna pengar? I min bransch sätter man värde på applåder och uppskattning. Jag gillar att uppträda för gamla och handikappade och åker gärna på färjan tio gånger om året. Men du är ju i farten jämt och ständigt.– I lördags sjöng jag på Vattenfestivalen, sen var jag i Göteborg i söndags, åkte till Åbo i måndags, har födelsedagsfest onsdag (i dag), reser till festivalen i Malmö på fredag, sticker till Östersund på lördag – och har musiksoaré på Operakällaren i Stockholm på söndag. Det är tur att man är ung. Blir det ett stort party ikväll?– Jag skiljer väldigt noga på vänner och bekanta. Skulle jag bjuda alla jag känner kunde jag fylla Blå Hallen. – Nu blir det bara mina bästa kompisar. Det är 86 stycken. Jaha, då har du fått sex nya sen du fyllde 60. Då hade du bjudit 80 personer.– Du har läst på, märker jag. Det stämmer. Och som vanligt blir det en hemlig fest, på hemlig plats. Ingen av gästerna har en aning om vad som kommer att hända. De skjutsas till okänd ort. Jag har fixat allting själv. Gamle, hederlige, präktige Lasse Lönndahl. Du verkar vara en fläckfri person.– Jag? Inte alls. Det finns skandaler. Jag är en sån som kan dricka både vin och whisky. Vin? I dagens läge får du nog komma med något bättre om det ska kallas skandal.– Ha ha, jag har ju inga knarkhistorier att bjuda på. En gång i Los Angeles blev jag bjuden att röka marijuana på en fest, cigaretten gick runt från person till person, men när den kom till mig var det stopp. ”Jag har aldrig provat och tänker inte göra det heller”, sa jag. ”Vad är det för fel på honom”, sa de andra och ruskade på huvudena. Det finns folk i min bransch som påstår att du är homosexuell.– Jag känner till de där ryktena. Jag har egentligen aldrig brytt mig. Det är elaka och avundsjuka människor som sprider ut sånt där, det drabbar ofta kända personer. Jag minns hur det var för stackars Alice Babs, det kom ut ett rykte att hon hade suttit på kvinnofängelse och snart trodde folk på det. Alice...hon som var den oskyldigaste människan på jorden! Få har haft så många kvinnohistorier som du.– Herregud, det fanns en tid när tusentals människor försökte ta på mig efter folkparksshowerna. Jag kom knappt därifrån. Det kom flera hundra kärleksbrev i veckan. Tjejerna rispade sönder ytterdörren, de ville ha hårlockar och åt mina idolporträtt som smörgåspålägg...det var helt hysteriskt. Jag är glad att jag alltid haft en god portion självdistans. – Om jag hade tagit mig själv på allvar skulle jag ha varit en vidrig person idag. Allvarligt talat, hur var det egentligen med Lill-Babs?– Jodå, sanningen är att vi hade en kort affär. I Kiruna. Hon var bara 16–17 år då. När jag ser henne idag brukar jag skoja med henne: ”kommer du ihåg Kiruna..?” Och sen har det varit massor av andra kvinnor, men du har aldrig gift dig.– Det är inte försent än. Jag är nyfiken av mig och håller dörren öppen för giftermål. En dotter har du i alla fall.– Helena, ja. Hon är 18 år nu. Sen kan jag väl säga att jag borde haft fler barn...jag har gjort fyra olika kvinnor gravida. Men det har varit missfall och sådana saker. En dotter, sjuåriga Malin, dog med sin mamma i en tragisk olycka i Los Angeles 1970.– Det kan fortfarande kännas väldigt jobbigt. Jag bodde ihop med en tjej då och skulle precis börja som programledare för ”Det ska vi fira” i radion. Jag fick dödsbudet och lämnade allt, for till Hollywood och var borta i två månader. Där fick jag ordna upp allting. Det måste ha varit fruktansvärt.– Det är klart. Men jag umgicks mycket med Signe Hasso, som hade förlorat sin son i en bilolycka. Vi hjälpte varandra. Sen tog jag med mig två svarta lådor med askan efter Malin och hennes mamma hem till Sverige. – Jag låg bredvid Malins låda i tre veckor, jag tyckte att hon skulle få sova hos mig innan hon hamnade i jorden. Det fanns de som troddde att du var pappa till kungen också.– Ja, faktiskt. Det snacket gick ett tag. Vi var så väldigt lika. Sen började det ryktas om att kungen och jag var bröder. Kort tid därefter var det en medlem av familjen Bonnier som frågade mig rakt på sak om jag var en hemlig, ”oäkta” Bonnier. Förbryllande.– Något. Till slut frågade jag mamma rakt ut: ”Har du prasslat med någon ur familjen Bernadotte eller Bonniers?” Hon nekade förstås, det var klart att hon inte hade det. Din pappa såg du inte röken av.– Han försvann ut genom dörren när jag var ett år och drog iväg till spanska inbördeskriget. – Han lämnade mamma och fyra barn och hörde aldrig av sig, betalade inte en krona, bara struntade i oss. Mamma sa inte ett ont ord om honom ändå, hon bara kämpade på. Hela tiden drömde jag om att det skulle ringa på dörren och där skulle han stå, stilig och grann, min pappa. Inte gjorde han det. 
Han kom aldrig?– Jodå, en dag 1954 dök han upp och ville bli försörjd. Då var jag 24 år. Han var en fullständig främling för mig. Jag hade inga känslor kvar alls. Det är när Lasse berättar sånt man förstår att det är en 70–årig man med stor livserfarenhet som döljer sig bakom de pigga ögonen och det garanterat strykfria ansiktet. Annars är han som ni vet ständigt glad, ständigt charmig, ständigt ung och ständigt idol. Förresten var det Sinatra som stod bredvid Lönndahl den där gången i Las Vegas, inte tvärtom. Peter Wennman
 |
