|
|
|
|
|
”De som inte sålde var värdelösa”
– Men jag fick inte några papper på någon anställning, ingen information om hur jobbet skulle utföras. Jag skulle resa till Norge och få ersättning för resan när jag kom fram. – Vi bodde på hotell i centrala Trondheim, de höll möten och förklarade hur provisionen på det sålda tvättmedlet fungerade. Vi skulle ha fast lön på 6 000 kronor i månaden och så provision. – Jag fick följa med en av deras duktiga säljare, en flicka som hette Åsa. Hon sålde mycket. Den första obehagliga överraskningen för mig kom när hon blev fullständigt utskälld av chefen – eftersom han hade förväntat sig ännu mer försäljning. Fick inte äta under arbetspassen – Vi fick inte äta lunch under säljarbetet som varade i tio timmar i sträck. De körde ut oss i minibuss och släppte oss där vi skulle sälja. När vi inte hade sålt något sa Åsa ”I have no buisness”, allt skulle vara på engelska inom företaget. Då blev hon ännu mer utskälld, cheferna var rasande. Det var jättepressande. – En svårighet i säljarbetet var att företaget inte tillät att betalningen skedde via postgiro eller andra betalningsmedel än kontant betalning i dörren. Jag är övertygad om att det var för att det inte ska gå att kolla deras omsättning, av skatteskäl. – Efter några veckor blev jag helt knäckt. Det var deras säljmöten som var otäcka. Två gånger om dygnet samlade de oss, på morgonen och sent på kvällen, vid 22.30. De ville få oss att inte tänka på någonting annat än att sälja tvättmedel. De ville inte ge oss någon fritid. – Den första tiden var vi kanske 15 personer som sålde, och de var rätt återhållsamma med skäll och kritik under mötena. Senare blev det värre, de förolämpade och svor åt en. De som inte sålde var värdelösa i deras ögon. En av flickorna jag sålde tillsammans med blev utslängd ur bilen som straff för att hon inte sålt, och fick ta sig hem till hotellet bäst hon kunde. Ändå slutade hon inte, chefen bad om ursäkt, sa att han gjort det han gjort för hennes eget bästa. Det godtog hon, hon ville bli en lyckad säljare sa hon. ”Jag vill polisanmäla dem – men för vad?” – De som sålde bäst var verkligen duktiga på att sälja. Vår grupp sålde ihop för kanske 100 000 kronor om dagen. Men jag kände att det här inte var något för mig. Jag kan orka med ett hårt jobb, men inte att hela min integritet ska ifrågasättas. Deras sätt mot oss var kränkande. – När jag sa till chefen att jag skulle sluta sa han att jag inte fick träffa de andra mer. Jag fick sova på gatan i Trondheim fram till det att tåget gick på morgonen. Det enda jag fått för mitt jobb är de pengar jag tagit ut för att äta och leva under tiden jag sålde i Norge, kanske 150 kronor om dagen. – När jag kom hem kände jag mig väldigt fri, men samtidigt är jag fortfarande kränkt. Jag skulle vilja polisanmäla dem, men för vad? Jag har inte några papper på att jag varit anställd ens. Det jag hoppas är att de här företagen ska bli så kända att de inte kan hålla på och utnyttja ungdomar som de gör.  |
