|
|
|
|
|
Hon hoppade av säljsekten
Svenska Susanne, 21: Jag har aldrig någonsin känt mig så kränkt Företag som med sektliknande metoder förmår ungdomar att sälja rengöringsmedel opererar i Sverige. Susanne Lagerlund, 21, är en av dem som lyckats hoppa av från en påfrestande tillvaro som säljare hos företaget Envirolab. – Jag ville sluta, men jag kunde inte själv, säger hon. Om inte mamma fått polisen i Norge att hämta mig på hotellet vet jag inte om jag kunnat ta mig ur deras inflytande. Aftonbladet har talat med ett drygt tiotal ungdomar som under fysiskt och psykiskt svåra förhållanden arbetat som dörrknackande försäljare av rengöringsmedel. De flesta fick jobbet sedan de svarat på en jobbannons de sett i Dagens Nyheter, Metro eller Platsjournalen. I samtliga fall berättar ungdomarna samma historia om hur de tvingats knacka dörr sex dagar i veckan, från tidig morgon till sen kväll. I flera fall helt utan ersättning. Vill varna andra ungdomar I dag, efter månader som i praktiken oavlönad arbetskraft, hoppas de att publiciteten kring tvättmedelsbolaget Envirolab AB, ett företag med kontor i Nacka söder om Stockholm, ska avskräcka andra ungdomar att svara på företagets annonser. Susanne Lagerlund är en av dem som vill varna andra för att ta jobb som försäljare hos Envirolab AB, eller något av de andra företag som utnyttjar ungdomar för att sälja rengöringsmedel. Susanne och hennes mamma Ann-Marie har alltid haft bra kontakt. Även under sin tid hos Envirolab höll Susanne kontakten, med brev och med dyra telefonsamtal från de hotellrum där företagets ambulerande säljare inkvarteras. Därför märkte Ann-Marie efter några månader att dottern inte längre mådde bra. – Hon var inte sig själv, talade bara om jobbet, säger Ann-Marie. – I början talade hon om hur mycket hon måste sälja för att få de poäng som berättigade henne till bonus. När hon arbetat några månader handlade samtalen hem bara om hur hon vantrivdes. – När hon för tredje gången lovade sluta och ta tåget hem, men ändå stannade kvar, lyckades jag övertyga polisen i Norge, där de var och sålde då, att hämta henne från hotellet. ”Det blev aldrig några pengar över” Dagen efter satt hon på tåget hem med hjälp av den biljett familjen i Stockholm skickade. – Varje gång jag sa att jag skulle sluta började de med att skälla ut mig, säger Susanne. Sedan kastade de om och var jättesnälla, gav mig kläder och förklarade att jag var deras stjärnförsäljare och skulle tjäna mycket pengar. Resultatet blev att jag lovade att stanna kvar. – Jag en av dem som sålde bra. Men det blev ändå aldrig några pengar över till mig. På säljmötena slog managern vad med alla om hur mycket de skulle sälja. På de vaden förlorade de flesta allt de tjänade på provisionen från försäljningen. Någon fast lön hade vi inte under den tid jag var hos dem. Susanne som alltid skriver dagbok gjorde det också under tiden som försäljare hos Envirolab. Nu efteråt beskriver hennes dagboksanteckningar hur hennes liv långsamt förändrades. Efter några dagar i tvättmedelsföretaget, på kvällen den 8 feb i år, skrev Susanne: ”Första kvällsmötet. Alla var finklädda och uppsminkade. Att vara snygg på alla söndagsmöten är ett måste. Vi var tre nya som kom hit; jag Victoria och Markus. Högsta cheferna heter Johan och Robert. Jag fick dela rum med Trine från Danmark, väldigt trevlig. Första dagen var spännande. Trine visade mig hur jag skulle lägga upp en arbetsdag. Hon är väldigt duktig. Andra dagen gick jag ut själv och jag lärde mig en hel del. Och kul var det, men aldrig någonsin har jag varit så nervös som jag var då. Vi jobbar måndag till lördag, på söndagar är vi lediga. På lördagskvällar går vi ut tillsammans allihopa. Vi har många dagliga rutiner, men på jobbet är det skoj. Det är helt underbart.” Någon tid handlar dagboken nästan enbart om hur Susanne ska nå sina mål att sälja ännu mer. I början av april skriver hon: ”I morgon ska jag gå ut och ha den bästa säljdagen i min karriär. Jag ska gå ut och bara tänka positivt och inte lyssna på kunderna. Aldrig mer ska jag låta någon säga nej mindre än 10 gånger. Jag ska stanna i varje dörr tills jag får min sälj. Jag ska gå ut och göra det för teamet, för att teamet ska få det bästa resultatet. I morgon ska jag se till att jag får min business i varje dörr, och jag ska göra de med stolthet, våga tro på mig själv och sälja med styrka.” Den positiva känslan från de första träffarna med de nya arbetsgivarna klingade snabbt av. Vardagen innebar hårt arbete från tidig morgon till sen kväll. Tre månader senare har hon omvärderat det arbete som företaget erbjuder. ”Jag har aldrig varit med om något liknande i mitt liv. Jag hatar detta jobb och har aldrig känt mig så kränkt någonsin, hoppas bara att jag klarar av att stanna till den tredje juni, sedan slutar jag. Jag vill ha ett riktigt jobb. I dag är den värsta dagen i mitt liv. Mamma, jag vill ha ett riktigt jobb, äta riktigt och sova i min egen säng. I detta jobb tjänar man ingenting om man inte säljer. Jag måste sälja, och ordentligt också. Jag förtjänar ett bättre liv. Jag ska inte behöva höra att jag är en loser hela tiden. Och jag är definitivt inte en loser om jag åker hem, men det kommer att kännas så för jag har hört hur mycket de kränker andra som har slutat.” – Det som plågar mig mest i dag var hur de lyckades få mig att delta i den förnedring de utsatte dåliga försäljare för, säger Susanne i dag. – De lockade oss att ge dem förtroenden i situationer då de utgav sig för att vilja vårt bästa. De kunskaperna spred de senare i gruppen när de ville förnedra och påverka oss, säger Susanne i dag. Davrell Roberts Tien
Sigge Sigridsson  |
