Aftonbladet nyheter: Åklagarens val sätter honom i en besvärlig sits

TORSDAG 18 JUNI 1998

Åklagarens val sätter honom i en besvärlig sits
Man måste alltid välja.
  Välja vem man ska tro på eller inte tro på.
  Rättegången mot en ung Aftonbladetreporter och fem unga nazister är inget undantag.
  Statsåklagaren Nils-Eric Schultz har gjort ett val som gör att hans åtal inte är helt lätt att se logiken i.
  Han har valt att helt bortse från följande av nynazisterna själva erkända faktum:
  Det är de unga nazisterna som i verkligheten beväpnat sig, maskerat sig, smugit in på Claes Cassels tomt och upp i Alexandra Pascalidous och Michael Alonzos port.
  Där har de poserat med vapen och tagit bilder av varandra.
  Detta har åklagaren valt att inte betrakta som brottsligt.
  Det framstår som märkligt efter att ha lyssnat på målsäganden Claes Cassels och Alexandra Pascalidous vittnesmål i går.

Efter att ha hört dem behöver ingen tvivla på att de båda blivit skrämda in i märgen.
De har blivit skrämda på grund av bilderna, de gillar inte att Aftonbladet publicerat dem.
Men deras rädsla synes främst bero på att maskerade nazister tagit sig ända fram till deras dörr.

  Så här sade Alexandra Pascalidou i rätten i går:
  – Att hotet var så konkret, att det var så nära, att jag inte kunde bo hemma.
  Så här sade Claes Cassel i rätten:
  – Jag reagerade med ilska över att de ställt sig i rånarluva på min tomt och riktat vapen mot mitt hus och min familj.

Fokuserar helt på reportern
  Detta har åklagaren i sitt åtal valt att bortse ifrån.
  Han har i stället valt att fokusera helt på Aftonbladets reporter.
  Det är när reportern visar bilderna för Alexandra Pascalidou och Claes Cassel som hotet uppstår.
  Och det är reporterns agerande som gör att bilderna alls kommer till.

Tre svåra följder
  Dessa val har fått tre för åklagaren svåra följder:

Åtalet kan uppfattas som ologiskt. Eftersom hot anses uppstå när bilderna visas borde i logikens namn Aftonbladets nyhetschefer åtalas. För ingen tvivlar på uppgiften att reportern visat upp bilderna för Pascalidou/Cassel på direkt instruktion från dem.

Åklagaren måste bevisa att Aftonbladets reporter avsåg att hota Cassel och Pascalidou när han visade bilderna för dem.

Åklagaren måste bevisa att nazisterna insett att reportern skulle visa bilderna för Pascalidou/Cassel före publicering. För det är så han anser att nazisterna är skyldiga till hot – inte för att de beväpnat sig och fotograferat sig utanför deras hem.
  Den sista punkten fick chefsrådman Magnus Åkerdahl att förbryllat fråga statsåklagaren Nils-Eric Schultz:
  – Du säger att nazisterna vetat att bilderna skulle komma till de målsägandes (Pascalidou/Alonzo/Cassel, min anmärkning) kännedom. Hur då?
  – Ja, på något sätt menar jag det, svarade Schultz.
  – Menar du genom publicering? frågade Åkerdahl.
  – Nej, det har jag inte sagt, svarade Schultz.
  Och så till den mer komplicerade frågan:
  Vilken roll har Aftonbladets reporter i bildernas tillkomst?
  – Ingen alls, säger reporterns advokat Per Liljekvist.
  – Reporterns källa i organisationen Nationalsocialisterna Stockholm har hela tiden förvissat honom om att de har tillgång till hotbilderna.

”Inte erbjudit någonting”
  – Reportern har inte i något läge erbjudit publicitet eller pengar för bilderna, säger Per Liljekvist.
  Åklagaren har valt att inte tro på reportern på någon punkt.
  Han har valt att sätta all sin tilltro till de medåtalade nazisternas uppgifter: att inget hade hänt om inte Aftonbladets reporter gett dem uppdraget att ta bilderna

Åklagaren skulle kunna valt att se uppgifterna som ett försök att skylla ifrån sig.
I stället har han valt att göra nazisternas uppgifter till den viktigaste bevisningen i målet.

  Den enda övriga bevisningen är en rad e-postmeddelanden och en lista över telefonsamtal.
  Något av e-posten visar utan tvekan att journalistisk klantighet begåtts av reportern.
  Telefonsamtalen visar att nazisterna ringt från en mobiltelefon till reportern utanför de hotades bostäder vid vissa tider.
  Reportern och nazisterna har olika förklaringar till telefonsamtalen och e-posten.
  Denna artikel är mitt val av gårdagens händelser i sal 17 i Stockholms tingsrätt.
  För som sagt – man måste alltid välja.

Jan Helin