Fortsättning på domslutet:

också skulle omfattas av en ettårsfrist utan att en sådan begränsning i resningsrätten framgår av lagtexten.

Vidare kan anföras att förarbetena till bestämmelserna inte innehåller något som tyder på att en sådan tidsfrist har varit avsedd. När det där talas om att förutsättningarna för resning till nackdel för en tilltalad är strängare än vid resning till en tilltalads förmån nämns sålunda inte någon tidsaspekt (prop 1939:307 s 29 f).

Ytterligare något som talar emot den diskuterade tidsgränsen är att den förefaller oegentlig, om man ser också på en eventuell ny rättegång. I en sådan rättegång torde inte ens omständigheter och bevis som enligt 58 kap 3 paragrafen rättegångsbalken inte får grunda resning vara uteslutna ur processmaterialet. Om åklagaren sålunda har frihet att i rättegången utnyttja allt material, oavsett om detta får åberopas i resningsärendet eller inte, måste frågan ställas huruvida inte också detta material måste beaktas i prövningen av sannolikhetsrekvistet i nämnda paragraf, när andra stycket i paragrafen inte utesluter det, såsom fallet är med förhållanden som var kända innan domen vann laga kraft.

På grund av den utformning som bestämmelsema om resning har får övervägande skäl anses tala för att de bör tolkas så att även nya omständigheter eller bevis som framkommit mer än ett år innan en resningsansökan gjorts kan läggas till grund för prövningen av ansökningen. En annan sak är, som berörts, att värdet av nya bevis ofta blir mindre ju längre tid som förflyter innan de skall prövas.

Sannolikhetsrekvisitet

Inledningsvis bör --- se majoriteten --- i fallet.

Ytterligare en svaghet i en viss del av den nya bevisningen är att två centrala personer, nämligen Sigge Cedergen och Lars Tingström, är avlidna och inte kan höras i en ny rättegång. Möjlighet saknas för Christer Pettersson att då ställa frågor till dem, och bl a kravet i artikel 6 i europakonventionen om de mänskliga rättighetema på en rättvis rättegång gör att uppgifter som härrör från dessa båda personer måste bedömas med extra stor försiktighet också i resningsärendet.

Vid sin --- åtalet styrkt.

Vittnet NN, som i bil var vid brottsplatsen, har nu uppgett att han till 95 procent kan identifiera Christer Pettersson som gärningsman på grund av dennes rörelsemönster efter mordet jämfört med TV-bilder som han sett. XX, som var med i bilen, har lämnat liknande uppgifter om att Petterssons sätt att vända sig om påminner om gärningsmannens.

NN identifiering får visst stöd av vad dennes hustru berättat om makens reaktioner efteråt men motsägs av uppgifter som XX lämnat och som avser NN möjlighet att iaktta gärningsmannen. XX identifiering av Pettersson är inte lika säker som NN. NNs uppgivna motiv till att han dröjt med att lämna de nu åberopade uppgiftema är av samma slag som E:s och l:s och framstår inte som mer övertygande än deras förklaringar. Hans nya berättelse saknar därför tillräckligt bevisvärde för att det skall anses sannolikt att utgången skulle ha blivit en annan i hovrätten, om han avgett samma berättelse där. lnte heller XX nya uppgifter är tillräckligt säkra för en sådan bedömning.

M:s uppgifter, som går ut på att YY i sitt vittnesmål skulle ha ljugit om tiden för Christer Petterssons hemkomst på natten, framstår som föga betydelsefulla för resningsfrågan.

Bevisningen beträffande vapenfrågan är som nämnts behäftad med den svagheten att både Sigge Cedergren, som påstått att han gett Christer Pettersson en magnumrevolver någon eller några månader före mordet, och Lars Tingström, som enligt Pelle Svensson har berättat att Christer Pettersson i december 1983 hämtat en revolver hos Cedergren, inte är i livet och kan utfrågas i en rättegång. Tingström har vid polisförhör i mars 1989 angaende sina kontakter med Pettersson uppgett att det aldrig dem emellan varit tal om vapen. Den revolver som Cedergren uppgett att han överlämnat till Pettersson måste av uppgifterna att döma vara en annan än den som Tingström talat om enligt Pelle Svensson. Den förstnämnda revolvern var enligt Cedergren mörk, medan Svensson beskrivit den senare som ljus ("silverkillern"). även om också andra vittnen nu har lämnat uppgifter om Petterssons innehav av olika skjutvapen, saknas dock varje som helst utredning som visar att han den 28 februari 1986 faktiskt hade en magnumrevolver med vilken han kunde skjuta makarna Palme.

Beträffande motivfrågan --- följande beaktas.

Något bärkraftigt bevis har inte tillkommit beträffande själva skotten. E:s och I:s berättelser om att de sett Christer Pettersson efter mordet är liksom NNs och XXs nya uppgifter alltför osäkra för att bevisningen från brottsplatsen skall ha tillförts något avgörande nytt. Inte heller den del av bevisningen som avser händelseförloppet före mordet eller vapen- och motivfrågorna har tillräcklig betydelse för att skuldfrågan skall anses ha fått sådan ny belysning att det är sannolikt att åtalet skulle ha bifallits i hovrätten, om den nya bevisningen förebringats där.

Sammanfattningsvis finner --- därför avslås."